När The Divine Comedy, med Neil Hannon i spetsen spelade på Södra Teatern i Stockholm, på fredagskvällen, fick publiken inte bara en ”gudomlig” konsert men också en skopa med ”komedi”.
Det kan nästan sättas ett likhetstecken mellan frontfiguren Neil Hannon och The Divine Comedy, men det vore orättvist mot de ytterligare 6 musiker som han har med sig på scenen denna kväll. Redan innan konserten börjar så byggs mina förväntningar upp eftersom många olika instrument är uppställda som i en halvcirkel på scenen.
Kvällen inleddes av ”Studio Electrophonique” ett soloprojekt av James Leesley. Tyvärr framgick det inte att han skulle börja spela innan utsatt tid 19:30, så när mitt konsert-sällskap och jag klev in i lokalen strax innan 19:30 så började han redan tyvärr att spela sin sista låt.
Vid 20-tiden släcks belysningen ner och bandmedlemmarna promenerar fram till sina respektive platser och instrument till publikens ovationer som stiger ytterligare när Neil Hannon sist äntrar scenen iklädd hatt och solbrillor. De börjar med låten Achilles snabbt följd av ”The Last Time I Saw The Old Man”. Det är också de två öppningsspåren på den senaste plattan ”Rainy Sunday Afternoon”. Ibland tycker jag att Neil Hannons röst och sångstil påminner om David Bowie, det gör den i synnerhet på låtar som inledande ”Achilles” och ”I Want You” som vi får höra senare under kvällen.
Vi får totalt höra 7 låtar från det senaste albumet av konsertens totalt 22 låtar. Resten är gamla publikfavoriter till stor del, och i stort sett hela karriären täcks in. Själv är jag ett nytt fan som verkligen gillar det senaste albumet, men de gamla fansen jublar förstås redan när de andra låtarna inleds.
Några låtar in på konserten plockar Neil Hannon upp en papperslapp från det lilla bordet han har bredvid sig. Han läser upp lite hälsningsfraser på svenska till publikens jubel. På bordet står också en flaska med rödvin (om det inte är druvjuice) och ett vinglas och han häller upp sig ett glas då och då. I slutet av spelningen har han tömt flaskan, men verkar inte berusad. Jag har dock en känsla av att det faktiskt var vin i flaskan.
På tal om berusning så kommer det mest komiska inslaget ungefär i mitten av konserten då Neil Hannon presenterar de andra musikerna. Han utropar ”it’s Cocktail Time” och hans flitiga medhjälpare, Alistair, (som också hjälper till att byta hans gitarrer och plocka med grejer på scenen) rullar in en drink-vagn. Hannon presenterar en efter en av musikerna på scenen medan han erbjuder dem olika drycker, Fanta till den gravida violinisten, rödvin till trummisen och en riktig cocktail till några av de andra, Han öppnar flaskor och häller effektfullt isbitar i glasen framför mikrofonen och rör sig med små danssteg fram till den han ska servera. Rörelsemönstret får mig att tänka på Mr. Bean. Hannon gör det väldigt bra och med glimten i ögat.
Låten som följer efter drink-utdelningen är ”Mar-a-Lago by the Sea” med en något ironisk och komisk text. Om vem fattar ni nog. En musikaliskt passande låt att inrama cocktail-partyt med också.
När Hannon får på sig elgitarren vill han gärna dra på lite. han talar om att han lyssnade mycket på band som Sonic Youth när han var yngre och att nästa skiva ska nog bli lite mer larmig, som ”My Bloody Valentine” inflikar en av bandmedlemmarna. Troligen blir det inte så men man vet ju aldrig. Neil Hannon verkar vara en mycket spontan person.
Jag slås av vilken bra låtskrivare Hannon är. Variationen är stor och kvalitén överlag hög. Han är också en stor underhållare med stark scennärvaro och vad det verkar spontana mellansnack. Han berättar att han spelade i Sverige första gången som uppvärmning till Tori Amos, redan 1994. Han frågar om någon i publiken var där. Mina vänner Duncan och Katarina räcker ivrigt upp händerna.
Vid flera tillfällen vill Hannon att teaterns belysning ska tändas upp så att han kan se publiken. Södra teatern med sina två balkonger och massor av stuckatur är också en vacker och enastående konsertlokal. Det påpekar han också.
I slutet utav spelningen ber Hannon publiken att resa på sig och vi blir sedan stående även genom de tre extra-numren. I slutet är publiken närmast exstatisk och det är en upplevelse att se folk stå upp även på balkongerna i den vackra inramningen. Hannon och musikerna verkar också väldigt nöjda och ser berörda ut av det kraftiga gensvaret från publiken. Kvällens sista nummer blir ”Tonight We Fly” en passande titel en sådan fin kväll.
Det är överlag en mycket fin konsertkväll som många säkert kommer att bära med sig länge. Jag räknar in mig i den skaran. Tack, Neil Hannon, det mycket stabila och skickliga bandet, den entusiastiska publiken och Södra Teatern – ett perfekt samspel som utgör en helhet att ta med sig ut i Stockholmsnatten!