Blind Molly värmer upp med ett organiskt och lovande set innan Hannes Aitman tar över scenen på Debaser. Med nya singeln ”Rain Over All That We Carry” och ett kommande album i ryggen kliver han ut på vårturné i ett tydligt skifte, där både styrkor och utvecklingspotential blir tydliga live.

Som förband till Hannes Aitman kliver Blind Molly upp på scenen som ett kollektiv snarare än ett traditionellt band. De är sju personer med rötter i Småland, Stockholm och Göteborg, numera samlade i Stockholm, och det märks att de fortfarande befinner sig i en fas där uttrycket formas och prövas.

Inledningen med ”Sweet Louise” sätter tonen direkt – innerlig och avskalad, med Adam ”Bacce” Bacelj både på leadgitarr och sång. Det finns en närvaro i framförandet som fångar rummet utan att ta i, där bandets kollektiva känsla får växa fram snarare än att tryckas på publiken.

Sedan starten 2023 har de släppt två EP:s och ett album, vilket är inspelat i klassiska Soundtrade Studio. De rör sig i gränslandet mellan indie, folk, rock och americana. Det är ett sound som bär på tydliga referenser, men som ännu inte helt landat i en egen, självklar identitet. Samtidigt finns här en vilja att bygga något organiskt och levande, där arrangemangen får ta plats och där flera röster samsas om uttrycket.

Det är i de mer drivna låtarna som bandet verkligen lyfter. ”Stray Dog” från 2024 och nya ”Jackdaw Days”, båda med Joakim Malmqvist på sång, sticker ut och här växlar Blind Molly upp och är nära att explodera på scenen. Det finns en rå energi som bryter av mot det mer lågmälda, även om det samtidigt känns som att något går förlorat när Malmqvist släpper gitarren i dessa nummer; man hade gärna hört honom bidra även instrumentalt i det intensiva uttrycket.

Sättningen med tre sångare, pedal steel, mandolin och piano vid sidan av mer traditionell rockinstrumentering ger dem ett brett register. I sina bästa stunder skapar det en rik ljudbild med tydlig dynamik, där låtarna får växa snarare än pressas fram.

Avslutningen med ”Money”, åter med Bacce på sång, blir kvällens höjdpunkt. Här landar allt – samspelet, intensiteten, känslan – och det går nästan att ana en referens till Bob Dylans Rolling Thunder Revue-era 1975–76, där det kollektiva uttrycket och det lätt kaotiska möter något djupt fokuserat.

Blind Molly består av Adam ”Bacce” Bacelj (sång, elgitarr), Adam Post (bas, mandolin, körsång), August Lägermo (trummor, körsång), Aron Koij (piano, bas), Evelina Dernulf (sång, percussion), Joakim Malmqvist (sång, gitarr) och Oskar Nyström (pedal steel, elgitarr).

Att de under våren följer med på tre stopp av Hannes Aitmans turné – i Stockholm, Göteborg och Lund – känns som ett naturligt steg. De passar in i samma musikaliska landskap, även om Blind Molly fortfarande söker sin mest distinkta form.

Hannes Aitman – The Pink House Union

Hannes Aitman har på kort tid etablerat sig som ett av de mer spännande namnen i det svenska indielandskapet. Redan med debutsingeln – släppt samma år som han tog studenten – fick han ett brett genomslag, och debutalbumet Weak Point följdes upp av en Grammisnominering som Årets nykomling, över tio miljoner streams och ett intensivt turnerande.

Nu är han tillbaka med ny musik, där singeln ”Rain Over All That We Carry” fungerar som första smakprov från det kommande albumet ”By the Morning” som släpps den 28 augusti. Det är en låt som bär på ett målmedvetet, nästan motoriskt driv, men också ett vemod som sträcker sig långt bortom det direkta – en kombination som blivit något av Aitmans signum.

När han kliver upp på scen efter Blind Molly är det med en mer avskalad inramning, men också med en tydligare riktning. Inledningen är dock något trevande – ljudet strular bitvis, som om någon sladd inte riktigt sitter där den ska. Det skaver lite, men rättar till sig efterhand, och när öppningslåten ”Too Much från Weak Point” sätter sig börjar också konserten hitta sin form.

Bandet – The Pink House Union – med Niklas Krantz på el- och akustisk gitarr, Malin Gottberg på bas och Henry Bergman-Paul på trummor är tajt men relativt tunt satt. Det märks särskilt i de låtar som på skiva bärs av fler lager, där man ibland saknar pianot och ytterligare en gitarr som kan fylla ut ljudbilden.

Tidigt i spelningen nämner Aitman, med en viss frustration, att det kommande albumet egentligen var tänkt att släppas i samband med turnépremiären, men nu har skjutits fram till sensommaren. Det är en kommentar som säger något om var han befinner sig – mitt i ett skifte, där nytt material redan lever på scen men ännu inte fått sin slutliga form på skiva.

När ”Rain Over All That We Carry” landar live hörs tydligt den riktning han är på väg mot: ett mer motoriskt driv, men fortfarande med det där vemodet som löper genom hela hans uttryck. Direkt därefter följer ”Looking Back, Looking Out”, en av höjdpunkterna från debutalbumet, men här blir det också tydligt att arrangemanget inte riktigt bär hela vägen live. Det finns en viss skörhet i framförandet, där bandets begränsade sättning blir påtaglig.

Kanske är det just där Hannes Aitman befinner sig just nu – i ett mellanläge. Han är en skicklig gitarrist, en bra sångare och en kompetent låtskrivare, men ännu inte fullt ut definierad i någon av rollerna. Det finns ingen övertydlig ikonisk aura här, ingen självklar jämförelse att luta sig mot. Samtidigt ligger styrkan i just det: potentialen. Med fortsatt utveckling, ödmjukhet och förfining av både uttryck och arrangemang finns här alla möjligheter att ta nästa steg.

Publikens gensvar lämnar dock inga tvivel om att många redan är med på resan. ”Dying for a Name”, debutsingeln från 2023, möts av kvällens första riktigt stora jubel, och när ”The Devil Is Creeping Up on Me” följer växer responsen ytterligare.

Mot slutet hittar konserten sin tydligaste riktning. Titellåten ”By the Morning” fungerar som en naturlig kulmen i det nya materialet, innan ”Closer Now” avslutar huvudnumret. Här lyfter allt – dynamiken, samspelet och intensiteten – och kulminerar i ett innerligt gitarrsolo från Niklas Krantz som ger låten ett välbehövligt djup och tyngd.

Det är också där man landar efteråt: Hannes Aitman är inte framme än – men han är på väg, och riktningen är tydlig.