Ludvika-sonen Jesper Lindell förvaltar ett stort musikarv med amerikansk roots-musik på bästa sätt, när han tillsammans med sina två medmusiker gästar Blackbird i Uppsala.

Det blev en fin helkväll med musik på Blackbird när Jesper Lindell Trio gästade Uppsala. Kvällen inleddes av den skicklige pianisten Emil Ingmar som också visar prov på utmärkt sång när han sjunger en låt av Ray Charles speciellt för Katalin. Hon driver numera Blackbird som huserar i grann-lokalen till stället som fortfarande bär hennes namn.

Det är mer eller mindre fullsatt när Jesper Lindell, Rasmus Fors och Magnus Olsson kliver upp på scenen vid 20-tiden. De kör igång med ”Never Gonna Last” som de väver samman med ”Motorcycle Song”. Det mesta av materialet de spelar denna kväll är egna låtar, trots det så innehåller de en hel värld av amerikansk roots-musik. En del låtar är helt nya och har inte givits ut ännu. Man kan höra influenser av många olika artister som The Band, Springsteen, Little Feat och Dylan, för att nämna några som jag kommer att tänka på.

På tal om just Bob Dylan så berättar Jesper om när han var i Italien och spelade tillsammans med Scarlet Rivera, som ju också spelade tillsammans med Dylan en gång i tiden. De gick också tillsammans och såg filmen ”A Complete Unknown” om Dylan. När de kom ut från biografen så var Jesper helt uppslukad av Dylans musik, så till den grad att han nästan blev arg att någon kunde skriva så många bra låtar. Detta sporrade honom till att skriva en låt med tydliga influenser av Dylans musik.

Jesper Lindell är ju en fantastisk sångare med en mycket stark röst och han är dessutom en mycket bra gitarrist oavsett om han spelar finstämd akustisk gitarr eller elgitarr. Nu har han även utvecklat sina mellansnack som ju varit lite sparsamma vid de tidigare tillfällen jag sett honom uppträda. Det har blivit 7 tillfällen sedan den första gången på Katalin 2019. Han känns helt enkelt mer avslappnad än tidigare.

Nu är det ju inte bara Jesper Lindell som står på scenen denna kväll utan också Rasmus Fors, som ju även är med i Jespers större band. Rasmus tillför mycket med sitt fina och inlevelsefulla pianospel. Uppe på flygeln så har han även ett keyboard som han spelar basgången på med vänster hand samtidigt som han med höger hand spelar på flygelns tangenter. Väldigt imponerande! Kul att se när han lättar lite från pallen han sitter på, när han är helt inne i musiken.

Magnus Olsson är en stabil och bra trummis som däremot inte är med i det större bandet. Han spelar dock med Jesper Lindell i andra konstellationer, till exempel då Jesper hade med sig nämnda Scarlet Rivera till Kulturoasen 2024.

Jesper Lindell har alltså en mycket stabil uppbackning denna kväll, även om jag saknar hans bror Anton som spelar bas och alltid varit med de tidigare gånger jag sett honom uppträda. Anton som numera är tvåbarnsfar har nog det fullt upp ändå kan man tänka sig. Han är en viktig beståndsdel i det större bandet och som parhäst till sin lillebror.

Trioformatet i denna konstellation funkar trots det väldigt bra. Jesper Lindell kommer fram ännu mer på något sätt. På tal om att komma fram så är en av kvällens höjdpunkter när Han som första extranummer, solo på sång och akustisk gitarr, gör den fina och känslosamma ”Moving slow”.

Han kallar sedan upp de andra två på scenen igen och de avslutar med en fantastisk version av Tony Joe Whites ”Roosevelt and Ira Lee”. Det är tur att det finns artister som Jesper Lindell som för denna typ musik vidare. Oavsett om han spelar egna låtar eller tolkar några av de gamla hjältarna så får han denna musiktradition att leva vidare. Det är också lite märkligt hur en 32-åring från Ludvika kan ha kanaliserat ner all denna musikhistoria i sin själ. Som musikälskare är det bara att tacka och ta emot!