När Lars Bygdén talar om sitt nya album War återkommer han gång på gång till samma ord: dumhet.

Inte okunskap. Inte misstag. Utan dumhet.

Det är ett ord han använder med en blandning av frustration och sorg när han beskriver världen omkring sig. Vetenskapsföraktet. Konspirationsteorierna. Vaccinmotståndet. Politiker som bygger sin makt på känslor snarare än kunskap. Och kanske är det också därför War känns som något annat än ett vanligt albumsläpp. Det är inte bara en samling låtar. Det är resultatet av tankar som Lars Bygdén burit med sig större delen av sitt vuxna liv.

– På ett sätt har den här skivan funnits med i andra texter också. Om jag går tillbaka till mina tidigare skivor kan jag hitta spår av samma tänkande där. Men nu har det dragits till sin spets med allt som händer i världen. Trump och all galenskap. Att man bara går på känslor hela tiden. Det här vetenskapsföraktet som jag tycker har nått någon sorts kulmen nästan.

Idéerna bakom albumet går tillbaka till början av 1990-talet och tiden på Ålsta folkhögskola. Där mötte han en lärare som kom att påverka honom långt mer än han själv förstod då. Läraren talade om historiens pendelrörelse mellan upplysning och romantik, mellan förnuft och känsla. Om hur samhällen gång på gång lockas att överge kunskapen till förmån för det som känns rätt.

Över trettio år senare har den tanken blivit själva kärnan i War.

– De flesta texterna är rätt politiska, även om jag inte vill skriva pamfletter direkt heller. Det är ändå någon sorts poesi.

Det är en viktig distinktion. För trots att War är hans mest politiska album hittills är det inte ett album som delar ut färdiga svar. Snarare kretsar det kring frågor. Vad händer när känslorna tar över? Vad händer när människor slutar lita på kunskap? Och hur försvarar man det som faktiskt är värt att försvara?

I Forevermore sjunger han: ”We made the fools our masters”.

När jag frågar om raden behöver han inte fundera länge.

– Den är ganska självförklarande tycker jag. Om man tittar på USA till exempel så tar man de absolut sämst lämpade människorna man kan hitta och låter dem bestämma över hela jorden. Det är helt galet.

Han skrattar till när han säger det, men frustrationen är påtaglig. Samma frustration återkommer när samtalet glider in på vaccinmotstånd, sociala medier och den ökande polariseringen.

– Det är väl där den här skivan handlar mycket om. Motståndet mot den här jävla dumheten som har fått sånt fäste.

Men det som gör War intressant är att den aldrig stannar där. För mitt bland samhällskritiken finns också något annat. Något mjukare.

När jag nämner raderna ur Forevermore:

“No more claims / No demands / I’ve got you / I hold your hand / I’ll follow you wherever you will go”

blir Lars märkbart mer försiktig.

Han vill inte riktigt berätta vem de handlar om. Eller vad de betyder.

– Jag vet ju vart de är riktade. Men det där tycker jag är fint när saker får vara öppna. Man ska inte prata för mycket om vad saker betyder som poet. Då tar man bort lyssnarens version av låten.

Det är ett svar som säger mycket om hur hans låtskrivande har förändrats.

Tidigare i karriären var han, enligt egen utsago, nästan besatt av att vara ärlig. Han ville beskriva exakt vad han kände. Exakt vad som hänt. Exakt vad en låt handlade om.

Så arbetar han inte längre.

– Förut var jag väldigt upptagen av att vara ärlig på något sätt. Att beskriva exakt vad jag kände. Nu är jag inte lika intresserad av att förstå exakt vad allting betyder själv heller. Jag tror det blir bättre poesi om man är friare.

Det märks också på War. Albumet är betydligt mer mångbottnat än flera av hans tidigare skivor. Samma låt kan läsas som samhällskritik, kärlekssång eller existentiell betraktelse beroende på vem som lyssnar.

När jag nämner att My Marie är svår att höra utan att tänka på hans bortgångna fru Ulrika överraskar han mig.

– För mig handlar den egentligen om andra saker. Om drömmar. Om sådant som aldrig blev av.

Samtidigt går det inte att helt skilja albumet från det som hänt i hans liv. Dark Companion skildrade sjukdomstiden. One Last Time for Love handlade om döden och livet efteråt.

Men med War ville han vidare.

– Jag kände att jag inte kunde skriva mer om det där. Jag var ganska klar med det rent textmässigt. Det här är inte en fortsättning på de skivorna egentligen.

Kanske är det därför War känns så speciell.

Det är en skiva som samtidigt blickar utåt och inåt. Som handlar om samhällets tillstånd men också om människans. Om politik men också om relationer. Om krig mellan idéer men också om behovet av närhet.

Och kanske är det just där albumets verkliga styrka finns.

För mitt i alla resonemang om kunskap, vetenskap och samhällsutveckling återkommer Lars gång på gång till människan. Till relationerna. Till det som finns kvar när alla stora teorier är färdigdiskuterade.

När samtalet närmar sig sitt slut frågar jag honom vad som ger honom hopp om att den där pendeln faktiskt kan svänga tillbaka.

Svaret kommer snabbare än jag väntat mig.

– Förut blev jag bara deppig när jag läste kommentarsfält. Nu tycker jag faktiskt att det finns fler människor som säger emot. Folk säger att det här är fel. Så såg det inte ut för några år sedan.

Sedan stannar han upp.

– Jag hoppas att folk ser idiotin i det som händer nu och kanske byter spår lite grann.

Det är kanske inte den typ av hopp som brukar sälja album.

Men det känns desto mer trovärdigt.

Precis som War i stort.

En skiva som inte försöker vinna några kulturkrig, utan som envist fortsätter argumentera för något som blivit oväntat radikalt i vår tid: att tänka efter före.