För Alexandra Jardvall började allt redan som tioåring. Hon såg musikvideon till Dancing in the Dark på tv. Pappa berättade om The Stone Pony, om Asbury Park och om den unga musikscen där Bruce Springsteen vuxit fram.

– Jag sa till pappa att när jag blir stor ska jag göra det där.

Han skrattade.

– Jaså, du vill dansa med Bruce Springsteen precis som Courtney Cox?

– Nej, svarade jag. Jag ska vara Bruce Springsteen.

Det låter nästan osannolikt när hon berättar det fyrtio år senare. Men just den envisheten har blivit en röd tråd genom hela hennes liv. I gamla skoldagböcker står samma mening skriven om och om igen:

“Jag ska bli sångerska.”

Det fanns aldrig någon plan B.

När vi möts för ett videosamtal inför hennes spelning i Kungsträdgården är det egentligen tänkt att bli en intervju om Bruce Springsteen. Men redan efter några minuter märks det att det snarare blir ett samtal mellan två människor som delar samma fascination för en artist vars musik vuxit med åren. Vi hamnar snabbt utanför frågorna jag förberett. Det blir resonemang om konserter, låttexter, berättelser och varför vissa artister följer en genom livet medan andra passerar förbi.

Och kanske är det just där Alexandra börjar förklara vad Bruce Springsteen egentligen betyder.

– Det handlar om äkthet.

Hon säger ordet nästan direkt.

– Jag hör det. Jag hör direkt om en artist vill bli känd eller om den faktiskt vill berätta något. Om det inte känns på riktigt går det inte in. Jag kan inte ta till mig det.

Hon berättar om en stor arenakonsert med Pink. Hon imponeras av showen, akrobatiken och den enorma produktionen – men samtidigt lämnar hon konserten märkligt oberörd.

– Jag blev nästan stressad. Allting handlade om gungor, volter och effekter. Jag hörde knappt låtarna.

Sedan jämför hon med Bruce Springsteen.

– Han kan stå framför femtiotusen människor och ändå känns det som att han sjunger till mig.

Det är kanske den största hemligheten bakom Springsteens långa karriär. Inte de fyra timmar långa konserterna. Inte E Street Band. Inte ens låtskrivandet.

Utan närvaron.

Den där märkliga förmågan att få varje människa i publiken att känna sig sedd.

Alexandra stannar upp.

– Och det är faktiskt det jag försöker göra själv när jag står på scen.

Musiken fanns hemma långt innan Springsteen gjorde det.

Pappa spelade Bruce Springsteen, Eric Clapton och framför allt Elvis Presley. Mamma lyssnade på annan musik, bland annat The Beach Boys. Själv blev Alexandra tidigt förälskad i Svante Thuresson.

– När han kom på radion ropade mamma och pappa direkt. Då sprang jag dit.

Hon skrattar åt minnet.

Det var också hemma som drömmen började ta form. Hon sjöng, spelade piano och började turnera redan som trettonåring.

Men precis som många tonåringar försökte hon under några år passa in.

Melodifestivalen var idealet. Hon sjöng pop, lyssnade på dåtidens radiofavoriter och försökte hitta sin plats.

Sedan kom albumet Tunnel of Love.

– Då kände jag bara: nej… det är ju det här jag gillar.

Det blev ett vägval. Rocken vann.

När vi börjar prata om Springsteens texter märks det hur hennes relation till dem förändrats genom livet.

Det handlar inte längre om favoritlåtar.

Det handlar om hur samma texter får nya betydelser beroende på var man själv befinner sig.

Hon nämner Factory.

Som ung hörde hon berättelsen om Bruce Springsteens pappa.

Numera hör hon sin egen.

– Min pappa jobbade hela sitt liv på Ericsson. Jobbet betydde allt. Sedan, när han var 59 år, fick han lämna företaget. Han hade gjort allt för arbetsplatsen – och plötsligt var han inte viktig längre.

Hon blir tyst några sekunder.

– Då insåg jag att Factory inte bara handlade om Bruce Springsteens pappa. Den handlade om min pappa också.

Det är en insikt som återkommer flera gånger under vårt samtal. Bra låtar förändras inte.

De förändrar oss.

Jag berättar att jag själv tänkt mycket på Wreck on the Highway, särskilt efter mellansnacket på Ullevi 2016 – där Bruce Springsteen talade om hur livet egentligen bara ger oss en begränsad tid att hitta någon att älska, bilda familj och uppfostra sina barn innan allt plötsligt kan ta slut. Senare insåg jag att stora delar av det talet återfanns nästan ordagrant i hans självbiografi.

Alexandra nickar.

– Precis. Det är därför de här låtarna fortsätter leva. De betyder något nytt hela tiden.

Det är samma sak med The Rising, berättar hon. Skivan betydde en sak när den kom. I dag betyder den något helt annat.

– Texterna har liksom vuxit tillsammans med mitt eget liv.

Och kanske är det just därför Bruce Springsteen fortfarande känns lika relevant efter mer än femtio år.

Inte för att låtarna förändrats. Utan för att vi har gjort det.

Den där förmågan att låta låtarna förändras genom livet blir ett återkommande tema under vårt samtal. Vi hamnar flera gånger i långa diskussioner om texter som de flesta kanske aldrig reflekterar över.

Jag nämner Hungry Heart.

För många är det Bruce Springsteens stora allsångslåt. Den spelas på idrottsarenor, pubar och konserter där publiken sjunger med från första till sista raden. När jag läste Robert Erikssons bok Hungrigt hjärta 2018 fick låten en helt annan innebörd. Den handlar inte om glädje. Den handlar om flykten från ansvar, om en man som lämnar sin familj i tron att lyckan finns någon annanstans och som upptäcker att den inte gör det.

Alexandra skrattar igenkännande.

– Ja! Och så kommer folk fram efter spelningar och säger: “Kan du spela något glatt? Hungry Heart!”

Hon skakar på huvudet.

– Man tänker bara… va?

Hon säger det utan att döma någon. Snarare med en värme inför hur olika människor faktiskt lyssnar på musik.

– Alla hör olika saker. Men ibland önskar jag att fler verkligen lyssnade på texterna.

Det där känns igen. Ju mer jag själv har börjat skriva om musik, desto mer har jag märkt hur många av de riktigt stora låtskrivarna arbetar med flera lager samtidigt. Bruce Springsteen hör till dem, men också svenska artister som Joakim Berg eller Per Gessle. En låt kan handla om ett äktenskap, om Amerika, om tron eller om något helt annat beroende på vem som lyssnar.

Alexandra återkommer flera gånger till just det.

– Bruce har ju själv sagt att folk analyserar hans texter och hittar massor av saker som han inte ens tänkte på när han skrev dem. Men de finns där ändå.

Vi kommer in på hans föreställning på Broadway, där han med självdistans konstaterar att publiken ibland läser in betydligt mer än han själv gjorde när låtarna skrevs.

– Det tycker jag är fantastiskt, säger Alexandra. Låtarna fortsätter leva.

Om Bruce Springsteen är berättaren är Alexandra framför allt förmedlaren.

Hon har aldrig velat imitera honom. Tvärtom. Det blir tydligt när vi börjar prata om hennes konserter.

Med sig har hon ofta gitarristen Rickard Hauer, en skolad musiker med rötterna i jazzen. Det låter kanske som den perfekta kombinationen, men Alexandra skrattar åt hur olika de egentligen tänker.

– Rickard blir tokig på Bruce ibland.

Hon skrattar högt.

– Han säger: “Varför gör han så där? Det finns ju ingen logik!”

Bruce Springsteens låtar bygger ofta på enkla ackord, men samtidigt bryter han mot reglerna precis när man tror att allt ska följa mönstret. För en jazzmusiker, van vid harmonisk logik, kan det vara smått frustrerande.

– Då säger jag bara: “Rickard… strunt i varför. Bara spela.”

Resultatet blir något som inte försöker kopiera originalen.

Rickard spelar inte som Nils Lofgren eller Steven Van Zandt. Han spelar som Rickard Hauer.

– Det gör att låtarna blir våra.

Jag håller med henne. Just där tror jag också att en del av framgången ligger. Alexandra försöker aldrig vara en kvinnlig Bruce Springsteen. Hon gör Bruce Springsteen till Alexandra Jardvall.

Och det märks även i USA.

– Folk säger ofta att de hör texterna på ett helt nytt sätt när jag sjunger dem.

Hon tror att det finns två orsaker.

Den första är att hon artikulerar orden tydligare. Den andra är ännu intressantare.

– Jag kommer med ett kvinnligt perspektiv.

Det gör att berättelserna ibland öppnar sig på nytt. Samma ord får en annan klang när de berättas av en kvinna.

– Hade jag bara försökt kopiera Bruce hade jag nog blivit ganska snabbt bortglömd där borta.

Det var heller aldrig någon självklarhet att Alexandra skulle bli ett namn i New Jersey.

Tvärtom började allt med en händelse som lika gärna hade kunnat sluta med en tillsägelse.

Hon stod och spelade Bruce Springsteen på gatan i New York när en polis dök upp.

Någon filmade mötet. Klippet spreds.

——

—–

Plötsligt började människor i den amerikanska Springsteen-världen dela videon. Den stora fansajten Spring-Nuts fick upp ögonen för den svenska musikern som stod på gatan och spelade deras hjältes låtar med en självklarhet som imponerade.

Planen blev snabbt att bjuda över henne till Asbury Park.

Sedan kom pandemin.

– Då tänkte man ju att allting var kört.

I stället blev det början på något helt annat.

Med hjälp av teknikern Rickard började hon sända återkommande livestreams hemifrån Sverige. Spring-Nuts hakade på. Människor från USA, Italien, Nederländerna och flera andra länder började samlas framför skärmen.

– De säger fortfarande att jag hjälpte dem genom pandemin.

Hon säger det nästan lite generat.

Men samtidigt märks det att det betyder mycket.

Det som först såg ut att bli den största motgången i hennes karriär blev i stället det som öppnade dörrarna till USA.

– Det värsta som hände blev också något av det bästa.

När pandemin väl var över kom dagen hon väntat på sedan hon var tio år gammal.

Hon reste till Asbury Park.

När hon klev ur bilen gjorde hon något som kanske låter märkligt för den som aldrig haft en plats som levt i fantasin under större delen av livet.

Hon böjde sig ner. Och kysste marken.

– Jag gjorde faktiskt det.

Hon skrattar när hon berättar det, men känslan finns fortfarande kvar.

Sedan gick hon mot spelstället där hon skulle uppträda.

På väggen satt en stor amerikansk bokstavstavla.

“Asbury Lanes presents Alexandra Jardvall.”

– Jag föll ner på knä.

Tårarna kom direkt.

– Jag kunde inte stå upp.

Hon tänkte på sina föräldrar.

Pappa, som en gång berättat om Asbury Park.

Mamma, som aldrig fick uppleva den dagen.

Båda var borta.

– De fick aldrig se det här.

Det är ett ögonblick som säger mer än alla rubriker om utsålda spelningar eller internationella framgångar.

För Alexandra handlar resan aldrig om att bli känd.

Den handlar om att få leva den dröm som en tioårig flicka en gång vågade uttala högt.

När Alexandra berättar om sina första spelningar i Asbury Park handlar det först om musik.

Sedan handlar det om livet.

För den första konserten blev inte bara uppfyllelsen av en fyrtio år gammal dröm. Den blev också ett sätt att knyta ihop en helt annan berättelse.

En berättelse om sjukdom.

Hon fick själv välja vilken organisation spelningen skulle samla in pengar till.

Valet var självklart. Organisationen som arbetar med endometrios.

– Jag frågade om det verkligen gick. De sa bara: “Självklart.”

Det är först då hon berättar något som ger hela historien en ny dimension.

Hon har levt med sjukdomen sedan elvaårsåldern.

– Mina föräldrar visste aldrig vad det var. De visste bara att jag alltid hade ont.

Diagnosen kom först efter att båda hade gått bort.

– De fick aldrig veta varför jag varit sjuk under hela min uppväxt.

När hon står på scenen i Asbury Park, platsen hon drömt om sedan hon var barn, gör hon det alltså samtidigt som konserten samlar in pengar till den sjukdom som format stora delar av hennes eget liv.

Hon stannar upp.

– Allting bara knöts ihop där.

Det är svårt att inte förstå vad hon menar.

Ibland känns livet märkligt cirkulärt.

Som om en mängd till synes slumpmässiga händelser plötsligt hittar varandra.

Endometrios är fortfarande en sjukdom som många vet alldeles för lite om.

När Alexandra fick sin diagnos fanns knappt någon information alls.

– Jag frågade läkaren om det fanns någon broschyr.

Det gjorde det inte.

Hon gick till biblioteket.

Inte heller där fanns något att läsa.

Hon beskriver årtionden av svåra smärtor, återkommande sjukdomsperioder och en känsla av att aldrig riktigt bli tagen på allvar.

Till slut stod hon inför ett val.

– Jag sa att antingen får jag opereras eller så orkar jag inte leva längre.

Hon genomgick en radikal hysterektomi.

När hon vaknade efter operationen var smärtan borta.

– Jag minns att jag bara tänkte: den är borta.

Sedan dess har livet förändrats.

Men ilskan finns kvar.

Inte över det som hänt henne själv.

Utan över att så många fortfarande tvingas gå igenom samma sak.

– Det föds fortfarande flickor som kommer få leva precis som jag gjorde.

Hon berättar om hur hon deltagit i läkemedelsstudier, rest till Finland på egen bekostnad och försökt bidra till forskningen trots att resultaten kanske aldrig kommer henne själv till del.

– Om det hjälper nästa generation är det värt det.

Det är svårt att inte imponeras över engagemanget.

Musiken har gett Alexandra en röst.

Hon har valt att använda den till betydligt mer än Bruce Springsteen.

Samtidigt finns en annan berättelse som nästan känns osannolik.

För medan Alexandra hemma i Sverige fortfarande ser sig som en ganska vanlig artist beskriver hon hur det kan vara när hon kommer till New Jersey.

Hon skrattar nästan lite generat.

– Där borta är jag världsstjärna.

Orden sägs med ett leende. Inte av skryt. Snarare av förvåning.

– Folk vill ta selfies. De vill ha autografer.

Hon rycker lite på axlarna.

– Amerikaner är fantastiska på att bygga upp människor.

Det låter nästan overkligt.

Samma person som hemma i Sverige ibland får förklara varför hon ägnar så stor del av sitt liv åt Bruce Springsteen möts i hans egen hemstat som en självklar del av den lokala gemenskapen.

Och kanske är det just därför hon trivs där.

Hon är inte kvinnan som spelar Bruce Springsteen.

Hon är Alexandra.

Jag frågar hur det egentligen kändes att för första gången spela på The Stone Pony.

Hon svarar inte direkt.

I stället börjar hon berätta om den stora elektroniska skylten utanför spelstället.

– Allting bara knöts ihop där.

Det är svårt att inte förstå vad hon menar.

Ibland känns livet märkligt cirkulärt.

Som om en mängd till synes slumpmässiga händelser plötsligt hittar varandra.

Endometrios är fortfarande en sjukdom som många vet alldeles för lite om.

När Alexandra fick sin diagnos fanns knappt någon information alls.

– Jag frågade läkaren om det fanns någon broschyr.

Det gjorde det inte.

Hon gick till biblioteket.

Inte heller där fanns något att läsa.

Hon beskriver årtionden av svåra smärtor, återkommande sjukdomsperioder och en känsla av att aldrig riktigt bli tagen på allvar.

Till slut stod hon inför ett val.

– Jag sa att antingen får jag opereras eller så orkar jag inte leva längre.

Hon genomgick en radikal hysterektomi.

När hon vaknade efter operationen var smärtan borta.

– Jag minns att jag bara tänkte: den är borta.

Sedan dess har livet förändrats.

Men ilskan finns kvar.

Inte över det som hänt henne själv.

Utan över att så många fortfarande tvingas gå igenom samma sak.

– Det föds fortfarande flickor som kommer få leva precis som jag gjorde.

Hon berättar om hur hon deltagit i läkemedelsstudier, rest till Finland på egen bekostnad och försökt bidra till forskningen trots att resultaten kanske aldrig kommer henne själv till del.

– Om det hjälper nästa generation är det värt det.

Det är svårt att inte imponeras över engagemanget.

Musiken har gett Alexandra en röst.

Hon har valt att använda den till betydligt mer än Bruce Springsteen.

Samtidigt finns en annan berättelse som nästan känns osannolik.

För medan Alexandra hemma i Sverige fortfarande ser sig som en ganska vanlig artist beskriver hon hur det kan vara när hon kommer till New Jersey.

Hon skrattar nästan lite generat.

– Där borta är jag världsstjärna.

Orden sägs med ett leende. Inte av skryt. Snarare av förvåning.

– Folk vill ta selfies. De vill ha autografer.

Hon rycker lite på axlarna.

– Amerikaner är fantastiska på att bygga upp människor.

Det låter nästan overkligt.

Samma person som hemma i Sverige ibland får förklara varför hon ägnar så stor del av sitt liv åt Bruce Springsteen möts i hans egen hemstat som en självklar del av den lokala gemenskapen.

Och kanske är det just därför hon trivs där.

Hon är inte kvinnan som spelar Bruce Springsteen.

Hon är Alexandra.

Jag frågar hur det egentligen kändes att för första gången spela på The Stone Pony.

Hon svarar inte direkt.

I stället börjar hon berätta om den stora elektroniska skylten utanför spelstället.

“Alexandra Jardvall.”

Hon säger att benen vek sig.

Inte bildligt.

Bokstavligt.

– Jag föll ner på knä.

Den bilden säger nästan allt.

Vi lever i en tid där framgång ofta mäts i antal följare, strömningar och algoritmer.

Här sitter i stället en artist som fortfarande blir överväldigad av att hennes namn står utanför den klubb där hennes största förebild en gång började.

Det är svårt att inte tycka om den sortens passion.

Det märks också när vi börjar prata om mötet med människorna runt Bruce Springsteen.

Fotografen Danny Clinch har blivit en vän.

På hans galleri i Asbury Park har Alexandra spelat flera gånger.

Hon berättar om musikfestivalen Sea.Hear.Now, om hur hon stått på stranden i Asbury Park och sett Bruce Springsteen spela i sin hemstad inför tiotusentals människor.

– Det är fortfarande en av de bästa konserterna jag någonsin sett.

Sedan kommer en annan historia.

Hon får möjlighet att träffa Steven Van Zandt.

Hon har tänkt ut exakt vad hon ska säga på engelska. Hon har övat. Hon har förberett sig.

När ögonblicket väl kommer…

…försvinner allt.

– Jag fick inte ens fram ett “hej”.

Hon börjar skratta.

Det enda hon lyckas säga är:

– You need the pick.

Hon räcker över sitt eget plektrum.

Steven Van Zandt tittar lite förvånat på henne.

– You need the pick?

– Yes… you need the pick…

När hon återberättar scenen skrattar hon fortfarande åt sig själv.

– Jag tänkte bara: vilken idiot han måste tro att jag är.

Det är ett fantastiskt ögonblick.

Inte därför att mötet blev perfekt.

Utan därför att det blev så mänskligt.

Och kanske också därför att det förklarar varför hon fortfarande tvekar inför tanken på att någon gång träffa Bruce Springsteen själv.

– Tänk om han har en dålig dag.

Hon rycker på axlarna.

– Jag vill nästan hellre behålla bilden av honom som den människa jag tror att han är.

Den meningen dröjer sig kvar.

För kanske är det just så med våra största förebilder.

Ibland betyder de faktiskt mer på lite håll.

När intervjun närmar sig sitt slut inser jag att vi egentligen aldrig hållit oss till mina frågor.

Nästan två timmar har passerat.

Vi har pratat om Bruce Springsteen, förstås. Men också om föräldrar, sjukdom, pandemin, Asbury Park, musikens kraft och hur en låt kan betyda något helt annat när man är femtio än när man är femton.

Det slår mig också att Alexandra egentligen aldrig pratar om Bruce Springsteen som en idol.

Hon pratar om honom som en följeslagare. Någon som funnits där genom hela livet.

Kanske är det därför hon heller aldrig försökt kopiera honom.

Hon har tagit med sig berättandet, närvaron och respekten för publiken men gjort det till sitt eget uttryck.

Det märks när hon beskriver vad som är viktigast när hon själv står på scen.

Inte att spela gitarr perfekt.

Inte att efterlikna arrangemangen.

Inte ens att sjunga exakt som originalet.

– Jag vill att alla ska känna sig sedda.

Det är egentligen samma mening som sammanfattar Bruce Springsteens hela artistliv.

Och kanske också Alexandras.

Om någon fortfarande undrar varför en svensk artist väljer att ägna en så stor del av sitt liv åt en amerikansk rockmusiker från New Jersey är svaret egentligen ganska enkelt.

Det handlar inte om imitation.

Det handlar om berättelser.

Om människor.

Om hopp.

Och om att låta musiken fortsätta leva genom nya röster.

När Alexandra står på scenen i Kungsträdgården några dagar efter vårt samtal kommer publiken bestå av både hängivna Springsteenfantaster och människor som kanske mest råkat stanna till på väg genom Stockholm.

Hon hoppas förstås att de ska uppskatta konserten.

Men kanske hoppas hon på något mer.

Att någon går hem och lyssnar på Bruce Springsteen för första gången.

Att någon upptäcker en text bakom melodin.

Att någon hör Factory, If I Should Fall Behind eller The Promised Land och inser att de handlar om betydligt mer än vad de först verkar göra.

– Det vore det finaste, säger hon.

Jag tror henne.

Innan vi avslutar återkommer vi till den där tioåriga flickan framför tv:n.

Hon som såg Dancing in the Dark och sa till sin pappa att hon en dag skulle bli Bruce Springsteen.

Det blev hon förstås aldrig.

Lyckligtvis.

För under de fyrtio år som gått sedan dess har Alexandra Jardvall gjort något betydligt svårare.

Hon har blivit Alexandra Jardvall.

Och kanske är det därför hon i dag är mer uppskattad i Bruce Springsteens hemstad än någon rimligen hade kunnat drömma om.

Inte för att hon försöker vara någon annan.

Utan för att hon, med samma envishet som när hon skrev “Jag ska bli sångerska” i sina gamla skoldagböcker, har fortsatt att gå sin egen väg.

Den vägen har tagit henne från ett vardagsrum i Sverige till The Stone Pony i Asbury Park.

Från ett viralt klipp på en gata i New York till spelningar i New Jersey.

Från en liten flickas dröm till en plats där människor faktiskt står i kö för att få hennes autograf.

När vi lägger på säger hon att hon egentligen inte vet vad som väntar härnäst.

Men en sak vet hon.

Hon kommer fortsätta berätta Bruce Springsteens historier.

På sitt sätt.

Och någonstans känns det som att Bruce själv förmodligen hade uppskattat just det.