Kanadensiskan Jennifer Saxell, boende i Skåne, har nyligen släppt sitt tredje och mycket starka album ”Bring it On”.

Jennifer Saxell har en röst som passar helt perfekt i det musiklandskap, av americana, country och rock, som hon befinner sig i. Hennes röst är både kraftfull och sårbar på en gång med en lite raspig patina som tillför det där lilla extra. Även om hennes känslosamma röst är det centrala så är förstås musiken också av största betydelse.

Det är mycket skickliga musiker som spelar med henne på denna platta som är producerad inspelad och mixad av Thomas Larsen. Han spelar också gitarr, bas, pedal steel, mandolin, banjo, munspel och sjunger bakgrunds-sång. Olle Dernevik spelar trummor, Freddy Holm spelar violin, viola, cello och banjo och Magnus Østvang, hammondorgel och piano. Dessutom deltar Johnny Åman på bas på låtarna ”Go Sell Crazy” och ”Bones To Dust”, Jonas Qvarsebo trummar på ”Bring It On” och Tessa Brossard backar upp på sång på ”Box Of Diamonds”.

Öppningsspåret ”Go Sell Crazy” rivstartar albumet med en riktig rockabilly rökare. I texten har hon fått nog, gå och sälj dina galenskaper någon annan.

”Northern Lament” är något helt annat, en ballad som inleds med fioler och sedan tuffar på i ett skönt ”Neil Young”-liknande gung. Texten handlar om att kunna trivas trots snö, mörker och kyla. Jag antar att den handlar om Jennifers liv i Sverige.

”Shoot The Moon” är lite mer country. Musiken är glad men texten är mörk, vi närmar oss slutet.

”Come On Over” är en finstämd och mycket snyggt instrumenterad americana-ballad där hammondorgeln ligger som en grund. Låten handlar om försök till försoning men relationen går inte att rädda.

”Everything But What I Want” med lite mer tempo i melodin (jag kommer att tänka på John Mellencamp) handlar om att man kan ha allt men ändå sakna något, kärlek kanske?

Relationstemat fortsätter på fina ”Bring It On” en låt som får mig att tänka på den gamla hiten ”How Long” av gruppen Ace.

”Box Of Diamonds” handlar om vilka val man kan göra eller inte när man är fast i en dålig relation. Fin backup-sång av Tessa Brossard och härligt banjospel.

”Down By The Water” är albumets enda lånade låt, som är skriven av Colin Meloy (The Decemberist). En låt som påminner om Neil Young. ”The Worst In Me” är en sorglig och vacker skilsmässo-ballad med fint pianokomp.

Tempot skruvas upp igen på avslutande ”Bones To Dust”, det är dags att gå vidare i livet.

Sammanfattningsvis är detta ett mycket bra album och Jennifer Saxells formkurva pekar definitivt uppåt som både låtskrivare och sångerska. Hon förtjänar ett större genombrott.