Det blev en kväll fylld av glädje och en värdig hyllning till Neil Young på hans 80-års dag, när Kent Wennman med gästartister tolkade musik av dagens jubilar.
Det var fullsatt i den intima lilla jazzbaren när Kent Wennman klev upp på scenen med sin akustiska gitarr lite före utsatt tid. Han säger att han själv agerar förband till den kväll vi ska få uppleva med många gäster. Han börjar med en låt från Neil Youngs tid med Buffalo Springfield, ”Burned” och fortsätter med ”New Mama”. Han säger att det finns så många låtar att välja bland i Neil Youngs stora låtskatt att det blir lite av ”kill your darlings” då de fått stryka många favoriter ur spellistan. Kent fortsätter med ”The Loner” med, som han säger, en otäck text om en stalker. Kent sjunger och spelar med stor inlevelse. Precis som när han tolkar Elvis så gör han låtarna till sina egna. Kent Wennman försöker inte på något sätt att likna eller sjunga som den artist han hyllar utan tolkningarna blir mycket personliga och därmed intressanta.
Det är sedan dags för Kent att kalla in de två musiker som utgör kärnan för kvällen tillsammans med honom, Tobias Bergström på elgitarr och Micael Zingmark på piano. De kör igång med ”Harvest” för att sedan fortsätta med en av Kents favoritlåtar ”Pochahontas”. När Kent sjunger framträder texterna tydligt och är lätta att uppfatta. Trion fortsätter med ”Pardon my heart” från albumet Zuma.
Kent frågar publiken om vilket som är deras favoritalbum med Neil Young. Någon ropar ”Harvest Moon”. Vi har med en låt från det albumet ikväll replikerar Kent. Han får andra förslag som ”Harvest”, ”Rust never sleeps” och ”After The Goldrush”. Han överraskar med att tala om att hans eget favoritalbum är ”Tonight’s The Night” och vi får sedan höra hans och bandets tolkning av ”Mellow my mind” från just det albumet. De fortsätter med ”The Needle and The Damage Done” som av publikens reaktioner att döma är en favoritlåt. Trion avslutar sedan första set med ”Motorcycle Mama” och ”Don’t let it bring you down” innan det är dags för en kortare paus.
Efter pausen talar Kent om att han är glad att vi sitter kvar. Han berättar sedan om en spelning i Enköping, för länge sedan, då halva publiken lämnade spelningen i pausen. Trion börjar sedan med den lite udda ”Speaking Out” som också är från ”Tonight’s the night”.
Sedan är det dags för kvällens första gäster, Kent ropar in Per Bergkvist (sång och gitarr) och Roger Gustavsson (banjo och pedal-steel). På den första låten blir det banjo när de nu fem musikerna på scenen drar igång med ”For the turnstiles” från albumet ”On the Beach”. Det är bra tryck i Per Bergkvists röst och låten som helhet. Tobias Bergström spelar en snyggt och intensivt gitarrsolo på sin elgitarr.
Nästa gäst är Markus Berjlund som förutom att han är artist är en av klubbvärdarna för Klubb Uffe, som ofta brukar husera i jazzbaren. Markus bär även en Klubb Uffe t-shirt så lite ”in-house” reklam blir det. Markus berättar även att det snart blir en till Neil Young hyllning när Eric Palmqwist och hans EPs Trailer Park kommer till just jazzbaren den 27 november. Sedan berättar Markus att det inte var så lätt när han skulle välja ut en låt att spela. Den första han tänkte på var upptagen redan, även den andra. Han valde sedan till slut låten ”My Boy” från Neil Youngs country album ”Old Ways” (1985). Markus kompas bara av Micael Zingmark på finstämt pianospel och Roger Gustavsson på smäktande pedal-steel. Med Markus innerliga och känslofyllda stämma och det avskalade och vackra arrangemanget blir detta en av mina personliga höjdpunkter denna kväll.
Nästa spännande gäst för kvällen är Rebecca Tilles. Kvällens enda kvinnliga artist. Kent försäkrar att han tillfrågat andra kvinnor att vara med men det blev bara Rebecca. Det är inte så bara heller, hon gör en riktigt fin version av ”Sugar Mountain” med fint fingerspel på sin akustiska gitarr, ackompanjerad av Roger Gustavsson på Steel.
Nästa gästartist är Johan Ohlin som Kent hade duon Wennman tillsammans med på 90-talet. De spelades på radio och var med i diverse TV-program på den tiden. Nu är det första gången de spelar tillsammans på säkert 30 år. Överhuvudtaget, så berättar Kent, har många av kvällens artister aldrig spelat tillsammans och en del inte ens träffats tidigare. Detta, kan jag tro, tillför nerv och spontanitet i spelningen som helhet. Kent och Johan frontar två höjdarlåtar tillsammans ”Everybody knows this is nowhere” och ”Cinnamon girl”.
Efter det så kör grund-trion, alltså Wennman, Zingmark och Bergström ”Vampire Blues”. Kent berättar att han brukar försöka att göra ett gitarrsolo per spelning. Det gör han också på sin akustiska gitarr. Kent är själv lite blygsam när det gäller sina egna prestationer, men jag kan försäkra att det är ett riktigt snyggt solo han gör. Dessutom har jag alltid tyckt att han är en bra sångare. Det visar han inte minst i denna låt. Tobias Bergström får riva av ett solo på sin elgitarr också. Kent presenterar honom ödmjukt som en riktig gitarrist, fast det är han faktiskt själv också!
Nästa gäst, blir något helt annorlunda och unikt. Det är Christer Andersson-Gran, en glad och utåtriktad man från Tornedalen. Han har skrivit sin egen text till ”Powderfinger” på svenska med text från miljöer i Tornedalen. Det har han också gjort med flera Neil Young låtar men det är hans version av just ”Powderfinger” vi får höra ikväll. Han sjunger den på svenska med inslag av meänkieli. Det är annorlunda och riktigt underhållande! Det andra setet avslutas sedan med ”I believe in you” där Kents sång ackompanjeras bland annat Gustavssons sköna pedal-steel. Sedan är det dags för kvällens andra kortare pausvila.
När trion kör igång tredje set så gör de det med besked med ”Hey Hey, My My” med Per Bergkvist på munspel. Kent kallar in Rebecca Tilles igen och de gör en fin duett tillsammans i ”Love is a rose”. Kent berättar att ikväll är första gången de setts och därför inte har repat tillsammans. Trots det så lyckas de riktigt bra. Rebecca fortsätter och sjunga ”Looking for a love” med riktigt skönt country-gung. Kent utropar efter låten att han är i ett himmelskt tillstånd!
Nästa låt är kvällens enda som inte är en Neil Young komposition. Låten är skriven av Ian Tyson som spelade in original-versionen med sin dåvarande fru Sylvia i duon Ian & Sylvia 1963. Neil Young spelade in låten på albumet ”Comes a time” 1978. Ulf Lundell spelade sedermera in låten 1985 som ”Fyra vindar” med sin svenska text. Markus Berjlund kommer nu in på scenen och gör låten till sin egen.
Kent sjunger sedan en av mina personliga favoritlåtar ”Old Man” med härligt banjo-spel av Roger Gustavsson, Johan Ohlin och Tobias Bergström sjunger stämmor med Kent i refrängen. Per Bergkvist kommer in igen och inleder låten ”From Hank to Hendrix” (där kom låten från Harvest Moon”) med munspel och sedan sång. Rebecca Tilles och Kent sjunger med i refrängen. Vilken bra låt det är! Vissa av konstellationerna verkar vara helt spontana i ögonblicket. Vi får också höra ”Human Highway” innan det är dags för avslutning med alla artisterna på den lilla scenen, som till stor del tas upp av flygeln som Micael Zingmark spelar väldigt förtjänstfullt på. De kör ett medley av ”Helpless” och ”Keep on rockin’ in a free world” och bjuder in publiken på allsång.
Efter stående ovationer så blir det förstås ett extranummer ”Are you ready for the country” där alla också deltar. Inte bara publiken jublar. Kent Wennman liksom svävar på ett moln i ett lyckorus.
Det blev en mycket lyckad och underhållande kväll med massor av glädje. Fast att kvällen var lång (liksom denna recension, som inte gick lika fort) så gick tiden fort. Jag tror att Neil Young hade uppskattat denna födelsedags-hyllning om han hade varit på plats. Kent avslutar med att berätta att han redan bokat en ny spelning samma datum nästa år! Det kan bli en tradition, ”Neil Young Birthday Party” kanske? Jimmy Bergwall som skötte ljudet ska också ha en eloge.
Missa nu inte EPs Trailer Park när de hyllar Neil Young i samma lokal, Katalins jazzbar, den 27 november. Vem vet vilka gästartister som bjuds in då förutom Rebecca Tilles.