Det finns kvällar då man går på konsert för att höra musiken – och så finns det kvällar då man går dit för att känna den. EP’s Trailer Park med frontmannen Eric Palmqwist som avslutade sin Neil Young-hyllning på Katalin i Uppsala blev en sådan kväll. En varm och innerlig resa genom en av rockhistoriens mest levande låtkataloger, framförd med respekt, kärlek och av ett band som lyckades tända en gnista till – för att låna ett uttryck från Gessle.

Katalin Jazzbar är en intim och charmig scen, men den kan också vara lurig. Ljudet vandrade en del beroende på var man stod, något både Eric och publiken märkte av. Men trots detta blev konserten mer än bara en uppvisning i låtar. Den blev ett samtal mellan bandet och publiken, där Neil Youngs melodier och Palmqwists personlighet möttes i ett generöst flöde.

Kvällen öppnade med ”Out on the Weekend”, en av Youngs mest älskade låtar, och också min egen favorit. Redan där satte Eric tonen: varmt, lågmält, organiskt. Inga onödiga krusiduller, bara ren känsla. Som om han ställde ner en gammal vinylskiva i rummet och lät den snurra med hjärtat som pickup.

Det som gjorde konserten extra speciell var gästartisterna, där alla tycktes vara valda med fingertoppskänsla.

Rebecca Tilles bidrog med både röst och närvaro i låtar som ”Lookin’ For A Love”, ”Love Is a Rose” och ”Helpless”. Hon och Eric hittade en fin balans mellan trygg duett och skör harmonik, särskilt i ”Harvest Moon”, där publiken nästan höll andan.

T

Tristan Marie, med sin violin och sina stämmor, blev kvällens hemliga vapen. Hennes spel i ”Comes a Time” och ”From Hank to Hendrix” gav låtarna ett nytt lager – en sorts nordisk melankoli som passade förbluffande bra ihop med Youngs melodier. ”Wrecking Ball” blev ett av kvällens starkaste ögonblick.

Kent Wennman dök upp med sin varma energi i ”Love Is a Rose” och ”Helpless”. Hans röst och scenvana gav låtarna en friare, mer levande känsla. Kent passade även på att annonsera att det blir hela två Neil Young kvällar på Katalin om ett år. Kent med gästartister hyllande rockkungen, Neil Young, på självaste 80-årsdagen 12 november (recension av Pär Dahlerus finns i Musikpulsen.)

Christian Börjesson (från John DöD) gav ”Harvest Moon” ytterligare tyngd, och i ”From Hank to Hendrix” satte han en helt egen prägel med en av kvällens mest oväntat vackra insatser.

Trots ljudutmaningarna skapade Eric och gästerna en musikalisk trygghet som bar genom hela konserten. Det var aldrig fråga om perfektion utan om närhet, värme och spelglädje. Som publik kände man sig delaktig, inte bara som åskådande. Precis så som en Neil Young-hyllning ska kännas.

När kvällen rundades av hade musiken hunnit landa där den hör hemma: någonstans mellan nostalgins hjärtslag och nyupptäckandets pirr. Kanske är det där som Eric Palmqwist är som bäst – i mötet mellan det han älskar och det som publiken behöver. En låt i taget. En känsla i taget, och ibland när allt klaffar, tänds faktiskt den där gnistan till.