Jakob Hellmans turnéavslutning på Mosebacketerrassen blev en varm och oförutsägbar kväll där kärleken till både musiken och publiken ständigt lyste igenom. Och nej – någon avskedskonsert var det inte tal om.

Jakob Hellman är på strålande humör när han avslutar sin turné på Mosebacke den 18 augusti. Mellan låtarna skämtar han friskt med publiken och bjuder generöst på sig själv. Han hymlar exempelvis inte med att han har svårt att hålla reda på bandmedlemmarnas namn. Kvällens basist är trots allt en av tre som hunnit komma och gå under turnén.

Det är just den här blandningen av värme, tankspriddhet och plötsliga infall som gör konserten så levande. Föreställningen känns aldrig hårt regisserad. Hellman kan tappa tråden, hitta en ny och låta hela kvällen ta en annan riktning utan att någonsin förlora publiken.

Han berättar om kvinnor längst fram som himlar med ögonen när de ser på honom. Själv gör han likadant, säger han, när han betraktar sig i spegeln. Skämtet är typiskt för kvällens självironiska ton.

Konsertens varmaste ögonblick kommer när hans fru Karolina Hellman gästar i Perssons Pack-låten ”Tusen dagar härifrån” och ”Vara vänner”. Den genuina kärleken mellan dem går inte att ta miste på. De behöver inte dela mikrofon för att skapa närhet; blickarna och samspelet räcker. Tankarna går ändå till Bruce Springsteen och Patti Scialfa och den särskilda laddning som kan uppstå när ett förälskat par möts på scenen.

Mot slutet berättar Hellman att planen egentligen var att beta av ett antal äldre låtar i rask takt. Men så tappade han intresset och bestämde sig för att lägga in en ny låt i stället. Han förklarar att det inte var så att han inte ville spela låtarna, bara att han föredrog att bryta av med något annat. Det är ett sympatiskt uppror mot den egna spellistan och väldigt mycket Jakob Hellman.

Tyvärr är Mosebackes sluttid mindre förhandlingsbar. Efter klockan 22 ska det vara tyst, vilket tvingar honom att stryka flera låtar. ”Kan inte säga hejdå till dig” och ”Vackert väder”, som var tänkta för extranumret, flyttas in i huvudsetet. Däremot får ”Tårarna” och ”Du har allting kvar” utgå, liksom ”Vintern dör”, som stod planerad efter avslutningslåten.

Något traditionellt extranummer blir det inte heller. Precis före ”Hon har ett sätt” konstaterar Hellman att det inte finns tid för bandet att först gå av scenen och sedan komma tillbaka. I stället framför de låten direkt som kvällens sista nummer. Det är ett odramatiskt men effektivt avslut – och dessutom ett som passar Hellmans oförutsägbara scennärvaro bättre än en inövad sorti.

Det har gått att läsa att detta skulle vara hans sista konsert. Det avfärdar han bestämt. Publiken ger honom energi, berättar han, och även om han ibland tappar intresset varar det som mest i två minuter.

Det är lätt att tro honom. Den här kvällen framstår Jakob Hellman inte som en artist på väg att säga adjö, utan som en artist som fortfarande kan överraska både sig själv och sin publik. Turnén är slut, men Hellman själv tycks långt ifrån färdig.