Efter flera år i bakgrunden kliver Esther fram med debutalbumet Fragmentality – en skiva om motsägelser, relationer och människans ständiga försök att förstå och förändra sig själv. När Musikpulsen träffar henne blir samtalet lika mycket en resa genom albumets fragment som ett samtal om vad som händer när vi vågar se vår egen del i dem.

Det tog nästan sju år att komma hit. Inte för att låtarna saknades. Flera av dem har funnits länge – ”Stick Around” skrevs redan 2019 – utan för att både musiken och människan bakom behövde tid.

– Det har behövt ta ganska lång tid för att jag skulle landa och för att musiken skulle bli så bra som möjligt. Jag har varit stressad och velat att det skulle gå snabbare, men i efterhand är jag väldigt glad att det fick ta tid. Det hade inte blivit samma skiva annars.

Det märks också när man lyssnar på Fragmentality. Albumet känns inte som tio låtar skrivna under samma period, utan som tio nedslag i ett liv. Fragment snarare än en rak berättelse.

Och det är precis där albumtiteln föddes.

När Esther försökte hitta den röda tråden upptäckte hon i stället att låtarna inte riktigt hängde ihop.

– Den enda röda tråden jag kunde hitta var att de inte hängde ihop. Kärnan är densamma, men låtarna är väldigt olika. Det är splittringen som skapar helheten.

Hon stannar upp en stund.

– Jag tycker det tråkigaste som finns är när något bara är en sak. För det finns ingenting som bara är en sak.

Den meningen återkommer egentligen genom hela samtalet.

I sorg finns något vackert.

I mörker finns ett ljus.

Och i relationer finns nästan alltid flera sanningar samtidigt.

– När jag har varit riktigt sorgsen finns det ändå en liten del av mig som är glad att jag får känna det. För då betyder det ju någonting.

Det är också därför hennes texter sällan beskriver konkreta händelser.

– Jag vill beskriva känslan, inte situationen. Situationen är egentligen inte det intressanta. Känslan kan man flytta till ett helt annat rum.

Det är kanske därför Fragmentality känns så öppen för lyssnaren. Man får aldrig hela berättelsen serverad. I stället fyller man själv i mellanrummen.

Albumets kanske starkaste låt är ”Rest In Pieces”. Jag frågar om raden:

”What if I said I’d change for you? Well that would be a lie…”

Hon ler.

– Den är både resignerad och… det finns en balans där. Både ”jag duger inte” och samtidigt ”hur kan du förvänta dig mer?”

När jag frågar om människor faktiskt kan förändras skakar hon nästan på huvudet.

– Jag tror inte på människor som säger att man inte kan förändras. Ett av livets största nöjen är ju att försöka förändras.

Samtalet glider in på relationer.

Jag berättar hur jag själv läst albumet genom erfarenheten av en relation där två olika anknytningsmönster ibland krockar, där längtan efter kontakt och behovet av eget utrymme måste få existera samtidigt.

Hon blir tyst.

– Det var jättefint det du sa. Jag har inte tänkt på texterna på det sättet när jag skrev dem. Men när du beskriver hur du läser dem så är det precis så jag tänker.

Det blir kanske intervjuns mest intressanta ögonblick.

Inte därför att hon bekräftar en teori.

Utan därför att hon själv upptäcker något i sitt eget album genom någon annans läsning.

Hon återkommer flera gånger till samma tanke: empati.

Inte bara för andra människor.

Utan också för sig själv.

– Det finns någon sorts känsla av att vi ändå sitter i samma båt. En konflikt behöver inte betyda att någon är den dumma. Det viktigaste är att man ser sin egen del i det.

Kanske är det därför Fragmentality känns så mänskligt.

Albumet försöker aldrig lösa människors problem.

Tvärtom.

– Man blir aldrig färdig. Det är som att städa sitt huvud. Så fort man sopat undan lite damm hittar man nytt damm någon annanstans.

Hon skrattar.

– Det vore ju jättetråkigt om man blev klar.

När jag frågar vad hon hoppas att människor ska känna inför albumet om fem år blir svaret betydligt mindre storslaget än man kanske väntar sig.

– Jag hoppas bara att de som hittar skivan fortsätter lyssna på den. Den behöver inte bli någon klassiker. Jag hoppas bara att den hittar hem hos människor.

När intervjun är slut säger Esther något som kanske sammanfattar både albumet och mötet bättre än något annat.

– Jag tycker mycket om det du har sagt idag. Jag känner mig förstådd.

Och kanske är det just där Fragmentality träffar som hårdast.

Inte därför att Esther ger några svar.

Utan därför att hennes låtar ger oss utrymme att hitta våra egna.