Om identitet, processer och att våga vara kvar i stormen. AlvaMarits låtskrivande rör sig i gränslandet mellan det djupt personliga och det allmängiltiga. När hon själv beskriver sin musik återkommer hon till tanken att allt i grunden utgår från henne men det är inte nödvändigtvis som ren självbiografi.

Hon ser snarare sina låtar som olika versioner av ett jag. Även när hon skriver om andra människor eller situationer hon inte själv upplevt, filtreras allt genom hennes egen blick på världen. Det gör att identiteten i låtarna blir både personlig och gestaltad samtidigt.

I morgon fredag den 8 maj släpper AlvaMarit sitt debutalbum

Att skriva för att förstå

För AlvaMarit är låtskrivandet ett sätt att sätta ord på något som redan finns inom henne men som ännu inte fått form.

Det är i känslan, ofta när något skaver, som låtarna börjar ta form. Hon beskriver hur de starkaste texterna ofta kommer i ett slags flöde, när något ”bubblar” i kroppen och måste ut. Samtidigt är det långt ifrån allt som blir färdiga låtar utan snarare tvärtom. Många idéer stannar i anteckningar, röstmemons eller ofärdiga utkast.

Det finns också en tydlig terapeutisk dimension i skapandet. Men det som är läkande för henne själv är inte alltid det som blir relevant för en lyssnare. För att en låt ska fungera behöver den nå bortom det privata och bli igenkännbar för någon annan.

Processen – om att lita på stormen

Ett återkommande motiv i hennes musik är rörelse och förändring. Hon beskriver livet som en process där man ibland befinner sig mitt i en ”storm”.

Den metaforen är central: i stormens öga kan det vara lugnt, men man vet att turbulensen finns runt omkring. Att lita på processen handlar därför inte om kontroll, utan om att acceptera att leva mitt i stormen, att något måste skaka om för att man ska komma vidare.

Det märks i ”The Storm”, som blir något av skivans emotionella nav. Där finns en nästan fysisk känsla av att befinna sig mitt i en livsprocess där gamla lager måste blåsa bort för att något nytt ska kunna ta form. När AlvaMarit sjunger ”The things I’ll lose in the storm / I won’t need them anymore” är det svårt att inte känna igen sig i den där smärtsamma men samtidigt befriande rörelsen framåt. Det är en låt som inte försöker ge färdiga svar utan snarare vågar stanna kvar mitt i förändringen.

Det här speglas också i skivans tematik, där låtarna rör sig från insikt och behov av förändring, via själva processen, till ett slags rörelse framåt.

Relationer – om det som skaver

Många av AlvaMarits låtar kretsar kring relationer, men sällan de som fungerar friktionsfritt.

Hon menar att det är svårare och kanske mindre intressant att skriva om det som bara är bra. Det är i det som skaver som behovet av att förstå uppstår, och därmed också behovet av att skriva.

Ett centralt tema är insikten att man inte kan rädda någon annan. I låten ”Is My Arms” handlar det just om att finnas där men utan att ta över någon annans kamp. Man kan stötta, lyssna och vara närvarande, men förändringen måste alltid komma inifrån den andra personen.

Låten blir också en av skivans allra starkaste stunder. Det är en lågmäld men djupt berörande låt om att stå kvar bredvid någon man älskar när livet rasar omkring dem. Inte som hjälte eller räddare, utan som människa. Det finns något väldigt moget i insikten att kärlek ibland handlar mindre om att lösa någon annans problem och mer om att finnas där tills personen själv hittar tillbaka till sitt hjärta.

Den avskalade produktionen förstärker också känslan. Rösten ligger nära lyssnaren, nästan som i ett förtroligt samtal sent på kvällen, och gör att låten träffar med full kraft just därför att den aldrig försöker bli dramatisk.

På samma sätt ser hon också på relationer i stort: att ”räcka till” handlar inte om att vara allt för någon, utan om att acceptera att det är omöjligt. Andra relationer, sammanhang och behov måste få finnas parallellt.

Sårbarhet som uttryck

Sårbarheten är inte bara ett tema i hennes texter, utan också en medveten del av uttrycket.

I vissa låtar, som den avskalade ”Did I Ever”, valde hon tillsammans med producenten Lasse Halapi att gå så nära kärnan som möjligt. Där finns nästan inget skyddande lager utan rösten får bära känslan utan att ”sminkas”.

Det är också här skivans stora styrka finns. AlvaMarit vågar lämna kvar luft i arrangemangen och lita på att melodierna och texterna bär känslan hela vägen. Det gör att flera låtar nästan smyger sig in snarare än försöker övertyga direkt.

För AlvaMarit är det avgörande: om hon inte är genuin i uttrycket når hon inte fram.

En lång väg till musiken

Trots att hon skrivit låtar sedan barndomen tog det lång tid innan hon fullt ut satsade på musiken.

Hon beskriver en uppväxt där musik fanns, men inte som ett självklart yrkesval. Istället följde studier inom bland annat mänskliga rättigheter, projektledning och kommunikation, och ett yrkesliv vid sidan av skapandet.

Först senare i livet, hon är idag 42, tog hon steget att göra musiken till sitt huvudfokus. Vissa låtar på albumet har funnits med sedan tiden på folkhögskola i 25-årsåldern, andra är helt nya.

Det gör också att hennes musik bär spår av ett längre livsperspektiv, snarare än enbart ungdomlig erfarenhet.

Soundet är enkelt men genomtänkt

Tillsammans med producenten har hon sökt ett sound som är avskalat, luftigt och känsloburet. Fokus ligger på att förstärka känslan i låtarna, snarare än att bygga stora produktioner.

Det avskalade soundet gör också att melodierna får stort utrymme att andas. ”Salvation” är kanske det tydligaste exemplet på det. Där bärs låten fram av en melodislinga som nästan omedelbart fastnar, inte genom stora gester utan genom sin skörhet och sitt vemod. För mig blev det en av skivans mest drabbande stunder. Kombinationen av den vackra melodin och textens sökande efter något som kan rädda en ur den egna tomheten skapar ett stilla men väldigt starkt emotionellt tryck.

Det är ett medvetet val både ur ett estetiskt och praktiskt perspektiv. Låtarna ska gå att spela live, inte bara existera i en studio.

Musikens roll i samhället

Samtalet rör sig också mot musikens och kulturens större betydelse. För AlvaMarit handlar musik inte bara om underhållning, utan om något grundläggande mänskligt.

Hon lyfter vikten av att kunna förstå och uttrycka sina känslor vilket är något hon menar är avgörande även i ett demokratiskt samhälle. Utan språk för det inre blir det svårt att förstå sig själv och andra.

Vad vill hon att lyssnaren ska känna?

”Ascending” känns därför mindre som en samling enskilda låtar och mer som en sammanhållen resa genom tvivel, förändring och försiktig rörelse framåt. Det är ingen skiva som skriker efter uppmärksamhet. Istället växer den långsamt, lager för lager, och stannar kvar långt efter att sista låten tonat ut.

Hon vill att lyssnaren ska känna något. Det spelar mindre roll vad så länge musiken väcker en reaktion, en tanke eller en känsla.