Efter decennier med Wilmer X fortsätter Nisse Hellberg att skapa musik med samma hunger som när allt började i Malmö i slutet av 70-talet. Nya albumet Popmonster är på många sätt ett klassiskt Wilmer X-album – fullt av energi, gitarrer, munspel och starka refränger – men samtidigt kanske också bandets mest uttalat poppiga skiva på länge.

När Musikpulsen möter Nisse Hellberg för ett långt samtal om låtskrivande, gamla melodier som väntat i trettio år på rätt text, liveenergi och varför mörka texter ofta fungerar bäst tillsammans med glada melodier, blir det snabbt tydligt att drivkraften fortfarande är densamma.

– Vi älskar att spela och vi älskar att göra musik. Jag är ju den i bandet som skriver låtarna och jag tycker nästan att själva låtskrivandet är lika kul som att spela live. Jag vet inte riktigt var det kommer ifrån, men jag har haft den där driften hela livet.

”Det bara blev fler poplåtar än vanligt”

Jag berättar för Nisse att jag själv upptäckte Wilmer X med ”Teknikens under” i slutet av 80-talet och att Popmonsterär en skiva som fastnar direkt hos mig samtidigt som texterna ofta rymmer något betydligt mörkare under ytan.

– Ja, men det är ju precis den kontrasten jag gillar, säger han.

Titeln Popmonster föddes när han satt hemma och jobbade med de sista låtidéerna.

– Jag märkte att det kom ännu en poprefräng. Då sa jag till mig själv: ”Det här är ju ett riktigt popmonster.” Jag vet inte ens var ordet kom ifrån egentligen, men det kändes bra direkt.

Någon uttalad plan att göra ett mer poppigt album fanns däremot aldrig.

– Nej, vi jobbar inte så. Wilmer X är ju Wilmer X. Vi försöker inte uppfinna oss själva på nytt varje gång, utan vi försöker bli bättre på det vi gör. Det är de låtar som ramlar in i huvudet som får styra riktningen och den här gången blev det bara fler poplåtar än vanligt.

Han återkommer flera gånger till att pop och rock egentligen aldrig varit några motsatser för honom.

– Jag växte upp med Beatles, Stones, Creedence, T. Rex och allt det där. Det är ju både pop och rock samtidigt. Till och med AC/DC kan ju ha poprefränger egentligen. ”Highway to Hell” är ju väldigt poppig när man tänker efter.

Gamla melodier som vägrade släppa taget

En av de mest intressanta sakerna Nisse berättar under intervjun är att flera låtar på albumet bygger på mycket gamla musikidéer.

– Jag hade tre låtar som jag kämpat med i väldigt många år. Melodierna fanns där, men jag lyckades aldrig få dit rätt text. Jag hade försökt gång på gång och allt kändes bara fel.

Till slut lossnade det.

– När jag väl fick ihop dem den här gången så fick jag världens energi. Då kände jag nästan att ”fan, jag har blivit bättre på det här”. Och då kom inspirationen till resten av låtarna också.

En av låtarna var ”Mer och mer sällan nu”.

När jag frågar om den bygger på personliga erfarenheter blir svaret både ja och nej.

– Så bokstavligt är det nästan aldrig. Men visst kommer det från någonting jag upplevt eller hört från människor runt omkring mig. Man blandar egna känslor med sådant man snappar upp från andra.

Han beskriver hur låtskrivandet ofta handlar om att förstärka verkligheten.

– För att det inte ska bli för vagt måste man ibland vrida till saker lite. Annars blir det bara massa ”om” och ”men”. Man behöver något konkret att hänga upp texten på.

”Jag gillar mörker i glada melodier”

Under samtalet kommer vi in på hur många av låtarna på Popmonster har ganska mörka teman trots att melodierna ofta är direkta och medryckande.

Jag nämner att det påminner mig om hur Bruce Springsteen ibland arbetar, som till exempel hur ”Hungry Heart” låter som en väldigt glad poplåt trots att texten egentligen handlar om flykt och tomhet.

Nisse håller med direkt.

– Ja, exakt. Jag älskar den kontrasten. Många av mina favoriter har gjort så. Ramones kunde ha nattsvarta texter till väldigt glada låtar och Nick Lowe är också fantastisk på det där.

Han skrattar också åt hur människor ofta tolkar låttexter helt bokstavligt.

– Folk tror gärna att allt man sjunger om är exakt sådant man själv varit med om. Men så fungerar det ju inte. Nick Lowe berättade någon gång att han till slut blev irriterad på journalister som frågade ”hände det här dig?” om varenda låt. Då sa han bara: ”Songwriters make things up.”, och det ligger ju väldigt mycket i det.

Samtidigt finns det nästan alltid något personligt i botten.

– Musik handlar väldigt mycket om privata känslor. Jag tror det är därför man så ofta hamnar i relationer, hjärta och smärta. Det är det som ligger närmast människan.

”Energin är allt för oss”

När vi börjar prata om livespelningar märks det tydligt att Wilmer X fortfarande drivs av samma hunger som under de tidiga åren.

– Sticky Bomb är helt besatt av energi, säger Nisse och skrattar.

– Men han har rätt. Försvinner energin så försvinner också rockmusiken.

Han beskriver de bästa konserterna som något nästan magiskt.

– Ibland händer det något där allting bara svänger så mycket att man nästan undrar vem det är som styr det här egentligen. Då känns det som att publiken blir en sjätte medlem i bandet.

Jag berättar om ett samtal jag själv hade med Vini Lopez (Bruce Springsteen & The E Street Band första trummis) för några år sedan, där han sa att det viktigaste för en trummis är att lyssna.

Nisse nickar igenkännande.

– Absolut. Men samtidigt måste någon ibland också driva på. Om det börjar bli trött energi i en låt så ska inte trummisen följa med ner i det, då ska han ju istället gasa på.

Han beskriver relationen mellan sig själv, Sticky Bomb och basisten Thomas Holst som själva motorn i Wilmer X.

– Det är vi tre som står för maskinrummet. Janne Linden och Jalle Lorensson är mer pyntet ovanpå, säger han och skrattar.

Pedal steel och låtar som växer i studion

Vi pratar också länge om albumets arrangemang och särskilt pedal steel-insatsen av Ola Gustafsson på ”Dina tankar är nån annanstans”, en av plattans starkaste låtar.

– Det är nog en av de bästa gästinsatser någon gjort på en Wilmer X-platta faktiskt.

Han berättar hur han först spelat ett ganska enkelt gitarriff själv innan han bad musikern bygga vidare på idén.

– När jag fick tillbaka det han spelat tänkte jag direkt: ”Ta bort min gitarr. Den behövs inte längre.” Det blev så självklart och naturligt.

Trots att Wilmer X i dag arbetar snabbare och mer metodiskt i studio än förr finns fortfarande samma grundidé.

– Nu försöker vi mest låta som Wilmer X. Gitarrer, munspel och energi. På 90-talet ville man ibland utveckla bandet med stråkar och blås och allt möjligt, men nu handlar det mer om att göra det vi är bäst på ännu bättre.

”Låtskrivandet är nog det roligaste ändå”

Mot slutet av intervjun frågar jag när han känner sig som mest hemma – i studion, på scenen eller i själva låtskrivandet.

Han tvekar först.

– Egentligen behöver jag alla tre. Det är som en stol med tre ben.

Men efter en stund kommer ändå svaret.

– Om jag måste välja så är det nog låtskrivandet. Att skriva låtarna, arrangera dem och spela in dem. Det är nog det sista jag skulle vilja sluta med.

Samtidigt är han tydlig med att skapandet måste få fortsätta vara lustdrivet.

– Jag känner inte att vi är ett band som bara lever på gamla meriter. Visst, vi sålde mer skivor under Mambo Feber-åren, men när det gäller konserter och publik tycker jag fortfarande att vi ligger på ungefär samma nivå. Det har aldrig handlat bara om framgång för oss. Det handlar om att fortsätta göra musik som känns levande.

Och det är kanske just där Popmonster landar.

I ett band som fortfarande drivs av samma sak som från början:

Energin, melodierna och lusten att fortsätta skapa.