Wilmer X är tillbaka med Popmonster – ett album där refrängerna står i centrum och där bandets råa rockenergi möter en oväntat tydlig popkänsla. Det är en skiva som river myter om vad ett rutinerat band får och kan göra – och som samtidigt känns mer levande än på länge.

Det finns något nästan trotsigt med hur Wilmer X väljer att kalla sitt nya album för Popmonster (släpps fredag den 8 maj 2026). Som om de redan på förhand vill avväpna invändningarna: ja, det här är mer pop än du tror – och nej, det är inget problem.

Den 8 maj är det dags. Då släpps skivan som följer upp comebacken Mer för dina pengar, och som samtidigt känns som ett steg ännu längre in i ljuset. För där 2022 års album handlade om att visa att bandet fortfarande fanns, och fortfarande betydde något, handlar Popmonster om att våga låta låtarna stå i centrum. Refrängerna, melodierna, direktheten. Det är just där skivan träffar.

I låtar som ”Vit vit lögn” och ”Snett på det direkt” hörs vad Nisse Hellberg själv var inne på: ett tydligare fokus på refränger än någonsin. Det är rakare, mer avskalat men definitivt inte enklare. Tvärtom.

Texterna rör sig i ett landskap där relationer spricker i tystnad, där självbilder krackelerar och där små lögner får stora konsekvenser. Rader om att ”se för sent” eller att hamna snett i någon annans föreställning om verkligheten bär en tyngd som kontrasterar mot de omedelbara melodierna.

Det är pop som inte putsar över sprickorna utan som snarare förstärker dem. Samtidigt är det här fortfarande Wilmer X. Energin finns där som en ryggrad, som ett löfte. ”Nästa växel” är kanske den tydligaste manifestationen som är en låt som lika gärna kan läsas som en publikinvitation som en självuppmaning: nu kör vi.

Hellberg har pratat om hur lätt det är för band att tappa just energin över tid. Här känns det snarare som att de aktivt jagar den. Som att varje låt är ett försök att slå hål på myten om att ålder automatiskt leder till försiktighet.

Men det är i de mer lågmälda stunderna som Popmonster verkligen öppnar sig. ”Dina tankar är nån annanstans” bär ett countryfärgat vemod där pedal steel-gitarren nästan stjäl hela scenen. Och ”Mer och mer sällan nu” är en av de där låtarna som smyger sig på med en berättelse om minne, förlust och de små sprickorna i vardagen när någon börjar glida bort.

Här finns inga stora gester. Bara en stillsam insikt om att vissa saker inte går att hålla fast vid. Det mest intressanta med Popmonster är kanske ändå känslan av att bandet själva inte riktigt vet exakt vad som händer men att de litar på processen. Hellberg beskriver hur samspelet på scen ibland känns som om en ”sjätte medlem” kliver in. Den känslan genomsyrar även skivan.

Det är inte polerat till perfektion. Det är levande. I sommar tar de ut låtarna på vägarna, med premiär på Sweden Rock Festival den 4 juni. Det är samma plats där de 2018 gjorde sin tusende spelning inför 35 000 personer. Det är ingen slump.

För även om Popmonster är en studioplatta byggd på starka låtar, är det tydligt att allt ytterst pekar mot mötet med publiken. Där låtarna får en andra puls. Där refrängerna blir kollektiva.

Popmonster är inte en nostalgisk återblick eller ett försök att återskapa något som varit. Det är snarare ett album som river ner föreställningar, om vad Wilmer X är, om vad rock ska vara, om vad som händer när man vågar släppa kontrollen till förmån för känsla.

Det är pop. Det är rock’n’roll.
Framför allt: det är ett band som fortfarande, mot alla odds, låter hungrigt.