Med ett elva personer starkt band bakom sig fyllde David Ritschard Flamingoscenen med värme, sväng och generös spelglädje. Mitt i blåset, körerna och publikfavoriterna blev den Telecasterspelande gitarristen från Härnösand konsertens stora utropstecken.

Artist: David Ritschard  

Scen: Flamingo  

Tid: 14.30–15.30  

David Ritschard står och myser på Flamingoscenen i en glittrande skjorta. Bakom honom trängs ett elva personer starkt band med tre körsångare, lika många blåsare, Andreas Dahlbäck på trummor och Ola Gustafsson på pedal steel. Det är en uppställning dimensionerad för betydligt mer än diskret komp – och Ritschard ser till att utnyttja hela dess kraft.

Under konserten betar han av flera av sina mest självklara livefavoriter. ”Sverigerocken” och ”Sockenplan Revisited” hör förstås till dem, medan ”Nya Slussen” får en härligt stökig och New Orleans-brassig inramning. Blåssektionen blåser liv i arrangemangen, körsångarna förstärker både värmen och dramatiken och Andreas Dahlbäck driver på med den stadga man kan förvänta sig av en av landets mest rutinerade trummisar.

Allra starkast intryck på mig gör ändå den Telecasterspelande gitarristen från Härnösand. Med sin slitna Fender och ett spel som hela tiden balanserar mellan melodisk återhållsamhet och explosiva utbrott blir han konsertens instrumentala huvudperson. Han kliver aldrig i vägen för låtarna, men tycks alltid hitta precis rätt ton för att lyfta dem.

Stockholm återkommer ständigt i sångerna, men här finns också tydliga förbindelser bakåt till svensk visa, progg, country och amerikansk rootsmusik. Det blir särskilt tydligt när han framför sin version av Hoola Bandoola Bands ”Huddinge, Huddinge”. I Ritschards händer känns den inte som ett pliktskyldigt lån ur den svenska musikhistorien, utan som en naturlig del av hans egen repertoar.

Som vanligt är han också generös med utrymmet på scenen. Alva Ragnarsson, som spelar bas i bandet och ger ut musik under namnet Dagsedlarna, får kliva fram och sjunga sin nyligen utgivna debutsingel ”Cowboy”. Hon får även äran att ta det mesta av sången i ”Inte här (när jag är här)”. Det blir mer än ett traditionellt gästspel: snarare ännu ett exempel på hur Ritschard låter konserten växa till något större än en föreställning med honom själv som ensam mittpunkt.

Inför avslutningen välkomnar han Anna Bjermqvist till scenen och presenterar henne som klippan i sitt liv – eller helt enkelt sin bättre hälft. Hon sjunger inledningen till ”Än går det vågor”, och plötsligt får det stora festivalarrangemanget ett betydligt mer personligt och sårbart uttryck.

Det är just i växlingen mellan det kollektiva och det privata som Ritschards storhet som liveartist blir tydlig. Han kan stå mitt i ett dånande elvamannaband och ändå få varje sång att kännas nära. På Flamingo bjuder han inte bara på en parad av publikfavoriter, utan på en generös föreställning där musikerna omkring honom får vara medskapare snarare än statister.