The Cure tar med Way Out West-publiken på en resa från bottenlöst mörker till euforisk allsång. Trots att spelningen är något kortare än konserten i Oslo två dagar tidigare hinner bandet rada upp nästan alla sina största hits.

Artist: The Cure

Var: Way Out West, Slottsskogen,

Datum: 14 augusti 2026

23:00-01:00

Betyg: 7 av 10

The Cure behöver inte välja mellan gravallvar och hitkavalkad. I Slottsskogen får publiken båda delarna – först en lång vandring genom bandets melankoliska universum, sedan ett extranummer som närmast fungerar som en koncentrerad greatest hits-konsert.

Robert Smith och hans band öppnar med ”Alone”, från 2024 års Songs of a Lost World. Den långsamma och ödesmättade inledningen markerar att The Cure inte tänker rusa direkt mot publikfriande allsång. I stället följer ”Pictures of You”, ”High” och ”Lovesong” – tre låtar som effektivt visar bandets ovanliga spännvidd mellan romantiskt vemod och skimrande pop.

Därefter blir uttrycket tyngre. ”Burn” och ”Fascination Street” drivs av mörka rytmer, medan ”A Night Like This” får extra färg av saxofonisten Gabriel Cooper, son till trummisen Jason Cooper. Det är en detalj som ger låten ytterligare nerv utan att störa dess välbekanta form.

Spellistan är skickligt disponerad. ”Secrets” följs av ”Push”, ”In Between Days” och ”Just Like Heaven”, innan den karakteristiska klaviaturmelodin i ”Play for Today” leder vidare till ”A Forest”. Här möts flera versioner av The Cure: det strama postpunkbandet, den storslagna arenarocken och den omedelbara popmaskinen.

Jämfört med konserten i Oslo två kvällar tidigare har föreställningen kortats något för att passa festivalramen. Det innebär färre utvikningar och mindre plats för överraskningar. Samtidigt ger begränsningen spelningen en tydlig riktning. När ”From the Edge of the Deep Green Sea” övergår i ”One Hundred Years” och slutligen ”Endsong” når huvudnumret sin mörkaste punkt. Det är en tung och kompromisslös avslutning som vägrar behandla melankolin som enbart nostalgisk dekoration.

Sedan vänder allt.

Extranumret inleds visserligen med den krypande ”Lullaby”, men snart radar bandet upp de stora hitsen: ”The Walk”, ”The Lovecats”, ”Friday I’m in Love”, ”Close to Me” och ”Why Can’t I Be You?”. Det är nästan provocerande många odödliga poplåtar på så kort tid. När ”Boys Don’t Cry” slutligen sätter punkt har konserten förvandlats från en betraktelse över ensamhet och förlust till en kollektiv fest.

Just den förvandlingen är The Cures stora styrka. Få band kan låta så bottenlöst sorgsna och samtidigt skapa en sådan känsla av gemenskap. Festivalversionen är något kortare än Oslo-konserten och lämnar mindre utrymme åt katalogens mest undanskymda hörn. Men det som går förlorat i omfång vinns i koncentration.

The Cure ger Way Out West en föreställning där mörkret får ta tid – och där de största låtarna till sist lyser allra starkast