Svart Ridå började inte med en plan på att bilda band. Det började med två sexåringar som vägrade acceptera rollerna i någon annans lek.

På ett barnkalas för drygt tjugo år sedan skulle födelsedagsbarnet stå i centrum. Men när leken inte blev som Moa Swanström Borenberg och Tuva Gustavsson ville, lämnade de de andra och gick upp för att leka själva.

– Om inte jag får vara prinsessa tänker jag gå upp och leka där uppe i stället.

De skrattar åt minnet. Ett halvår senare började de i samma skola. Sedan dess har de hängt ihop.

– Från första stunden var det bara en dragning till varandra. Det är svårt att sätta ord på. Man känner igen en energi och förstår att det är meningen att man ska vara med varandra.

Musiken blev tidigt ett eget språk i vänskapen. De visade varandra nya artister, delade lyssnande och lät den andras smak långsamt bli en del av den egna. De har format varandra så länge att det i dag är svårt att säga var den ena slutar och den andra börjar.

I gymnasiet spelade de i andra konstellationer i Karlskrona. Det gav dem de första erfarenheterna av att stå på scen och vara en del av ett band, men Svart Ridå skulle bli något annat. När de senare lämnade Blekinge för Malmö förändrades också spelplanen.

– I en liten stad kan man vara en stor fisk i en liten damm. När man flyttar till Malmö får man börja jobba sig upp igen. Nu är det väl Sverige – och sedan världen.

Det låter självsäkert, men också helt i linje med Svart Ridås sceniska idé. De går inte upp på scenen som tre privata personer. Kostymerna, rörelserna och allvaret bildar ett gemensamt uttryck där själva bandet står framför individerna.

– Från början fanns ingen frontfigur och inga personligheter som skulle stå i centrum. Musiken skulle vara i centrum. Vi är någon sorts behållare som den får gå igenom.

Bakom den kollektiva gestalten finns ändå tre mycket personliga vägar in i musiken.

För Moa började den med en gitarr på en vind. Hennes pappa, som spelade blues, dog när hon var fyra år. Några år senare hittade hon ett av hans instrument. Hennes mamma sade att gitarren skulle bli hennes om hon lärde sig spela.

– Eftersom pappa dog när jag var så ung blev musiken mitt sätt att få vara nära honom. Jag började spela väldigt mycket blues. Vi spelar inte blues nu, men jag har fortfarande det spelet med mig.

Gitarren är både ett instrument och en förbindelse bakåt. Minnena från de tidigaste åren är osäkra – ibland är det svårt att veta vad man faktiskt minns och vad man har byggt kring fotografier och berättelser – men genom musiken känns fadern fortfarande närvarande.

När trummisen Kajsa Westergren kom in hade Moa och Tuva redan en nästan livslång gemensam historia. Det hade kunnat göra steget från duo till trio komplicerat. I stället föll det sig naturligt. Kajsa och Tuva hade gått på samma folkhögskola och de hade gemensamma vänner.

– Det borde kanske ha varit svårt att komma in i en så nära vänskapsrelation. Men det kändes väldigt rätt och väldigt lätt direkt.

Det är först när de talar om sitt samspel som det blir tydligt hur fullständigt trion nu fungerar som en enhet. Kajsa ligger ibland lite före i trumspelet, medan Tuvas bas kan vila en aning bakom. Spänningen mellan dem skapar rörelse. Ingen leder ensam och ingen följer alltid. När en låt ska dras ut eller tvärstanna känner de det tillsammans.

– Vi har blivit så trygga i våra sätt att spela att det bara faller sig naturligt. Vi känner det på samma sätt. Det är vår kemi.

Kemin har också gjort det möjligt att bygga ett större ljud än trions format antyder. Låtarna skrivs och arrangeras i replokalen, där stommen måste fungera med gitarr, bas och trummor. I studion tillåter de sig däremot att lägga på fler gitarrer, effekter och ljudlandskap utan att försöka återskapa exakt vad tre personer kan göra på en scen.

– Vi skriver alltid musiken i repan och arrangerar den så som den ska fungera live. När vi går in i studion behöver vi inte förhålla oss till hur vi ska låta på scen sedan. Då kan vi lägga på hur mycket som helst.

På skiva blir musiken lagerbyggd och rumslig. Live blir den rakare, hårdare och mer punkig. De ser inte skillnaden som en kompromiss. Tvärtom är den ett sätt att låta båda formaten vara sig själva.

– Livemusik måste få vara live. Det är därför vi aldrig vill ha playback. Det ska inte låta precis som på skivan.

När de pratar om förebilder återkommer två till synes motsatta ideal. Jeff Beck står för det finstämda, uttrycksfulla gitarrspelet. The Hives står för käftsmällen, kaxigheten och övertygelsen att en scen ska tas i besittning.

– Vi vill vara uttrycksfulla och beröra, samtidigt som vi verkligen vill leverera och visa hur mycket vi är. Man ska inte be om ursäkt på scenen.

Och så finns förstås Kent. För Moa och Tuva var bandet inte bara en musikalisk referens utan en känslomässig plats under uppväxten. Det de framför allt tagit med sig är förmågan att beröra – lika mycket genom melodierna som genom poesin i texterna.

De värjer sig däremot mot tanken att aktivt försöka bli några efterträdare. När man har lyssnat på något så intensivt under så många år sätter det sig i kroppen, menar de. Likheterna uppstår undermedvetet, inte genom en plan att återskapa ett särskilt sound.

Kajsas aktuella lyssnande ligger samtidigt långt från den förväntade svenska indierocken. Hon nämner hyperpop och hårt elektroniska akter. Tuva lyssnar brett, men konstaterar att de glada dängorna är sällsynta. Det gemensamma är snarare nerven, mörkret och känslan av att någonting står på spel.

Svart Ridå skriver på svenska eftersom språket ligger närmast. Men närheten gör också arbetet svårare. På sitt modersmål hör man omedelbart när en formulering inte känns sann, ungefär som dåligt skådespeleri i en svensk film.

– Det är inte alltid lättare att skriva på svenska, men det blir ärligare och mer direkt. Det ligger närmare en själv.

Ärligheten präglar också bandets andra album, APONIA. Ordet betyder frånvaro av smärta, men för dem rymmer det två motsatta möjligheter: befrielsen efter långvarigt lidande och den skrämmande avtrubbningen i att inte känna någonting alls.

De ser albumet som en fortsättning på den självbetitlade debuten. Där den första skivan rörde sig ned i mörkret försöker APONIA hitta en väg ut. Den verkliga förlösningen kommer först i slutspåret, ”När smärtan lämnar kroppen”.

– Det är där skiftet sker. Där inträffar förlösningen.

Sedan följer ”I ögats ljus”, utanför albumet, nästan som nästa steg efter att smärtan har lämnat kroppen.

Men ljuset betyder inte att det inre mörkret försvinner. I ”Verkligheten har jag här för mig själv” finns en nästan trotsig hyllning till att stänga in sig. Paradoxalt nog har det privata rummet blivit större i takt med att publiken har vuxit.

Efter konserterna kommer inte alltid euforin. På turné är de fortfarande tillsammans och kvar i musikens sammanhang. Tomheten kan komma först när de återvänder hem och det intensiva livet plötsligt ersätts av vardag.

– Efter att man har varit ute och spelat kan det bli en identitetsgrej: Vad betyder mitt liv nu när jag inte håller på med musiken? Det är först då tomheten kan komma.

På APONIA finns också två instrumentala stycken, ”Idiot” och ”Nattfjäril”. Där behöver bandet inte förklara någonting. Musiken får bära känslan utan att orden pekar ut hur lyssnaren ska förstå den.

– Instrumental musik kan vara otroligt kraftfull när man vill förmedla någonting. Då handlar det mer om känsla än om en berättelse. Lyssnaren kan skapa sin egen betydelse helt och hållet.

Också när låtarna har text kommer musiken först. Ackord, rytm och melodi växer fram i replokalen. Orden skrivs sist, när låten redan har börjat avslöja vad den vill vara. Att bestämma ämnet i förväg skulle kännas begränsande.

– Det är som att musiken får berätta för oss vad låten handlar om, snarare än att vi bestämmer det först.

Själva albumtiteln blev ett sådant vägskäl. När ordet APONIA väl hade fått sin betydelse öppnade det hela skivan. ”När smärtan lämnar kroppen” kom nästan omedelbart och skrev i någon mening sig själv.

I de nyare låtarna har perspektivet förskjutits mot arv, familj och banden mellan människor. ”Förfäder” är en ovanligt tydlig hyllning till dem som har varit viktiga, dem som har gått bort eller håller på att försvinna. ”Blodsband” är mer oväntad. Den handlar inte främst om biologisk släkt, utan om de tre.

– Vi är inte släkt, men vi är ändå kött och blod på något sätt. Vi är som en familj.

På scenen har dessutom en fjärde gestalt dykt upp: dockan Eva. Hon är mänsklig till formen men står samtidigt utanför mänskligheten. Genom hennes blick kan bandet betrakta både människans skönhet och hennes förmåga till våld – hur vi älskar varandra och hur vi dödar varandra.

I en tid präglad av artificiell intelligens och allt mer otydliga gränser mellan människa och maskin blev det lockande att skapa någon som liknar oss utan att vara en av oss.

– Vi använder henne som någon som kan spegla världen med en mer objektiv blick. Hon kan se både det vackra och det hemska i människan.

Det är en lång väg från barnkalaset i Ronneby till en docka som observerar mänskligheten från scenen. Ändå finns samma rörelse kvar. Två barn lämnar en lek där någon annan har bestämt rollerna och skapar ett eget rum. Drygt tjugo år senare gör de fortfarande samma sak – nu tillsammans med Kajsa och inför en växande publik.

Svart Ridå handlar därför mindre om tre personligheter som står längst fram än om det som uppstår mellan dem: musiken, vänskapen och den gemensamma kropp som bandet har blivit.

Inte släkt.

Men kött och blod.