Vid 79 års ålder håller Emmylou Harris på att göra bokslut. Onsdagen den 26 augusti intog hon Avicii Arena i Stockholm på sin europeiska avskedsturné, som pågått sedan i våras. Sedan ska hon varva ner och ägna sig åt sådant som välgörenhetsgalor för övergivna hundar. Det var ett imponerande farväl till den svenska publiken, med drygt 20 välvalda låtar från nästan hela hennes karriär.
Uppvärmare är countryveteranen Jim Lauderdale, ensam med en akustisk gitarr. Lauderdale har haft större framgångar som låtskrivare än som skivartist och sitter på en stor låtskatt och fick ungefär 45 minuter på sig att gräva i den inför den svenska publiken. Arenan är fortfarande delvis upplyst och många går runt och söker sina platser under Lauderdales spelning. Kvällens tredje låt heter ”King of Broken Hearts” och tillägnas Gram Parsons och George Jones. När han börjar spela den händer något. En kvinna med långt vitt hår kommer upp och börjar sjunga med Lauderdale. Det är en oannonserad Emmylou Harris. Jublet i den väldiga lokalen växer ju fler som inser vem det är som dykt upp. Efter den låten försvinner hon snabbt bakom scenen och Jim Lauderdale får köra nio låtar till utan hjälp. På ”Headed for the Hills” kör han en allsångsövning. Få sjunger med första gången, men efter ett par refränger lyfter det.
Kvällen innan konserten spreds budet om Dolly Partons död från Nashville och över hela världen. Emmylou Harris har samarbetat en hel del med Dolly Parton, inte minst på ”Trio”-plattorna de gjorde med Linda Ronstadt och de flesta förväntar sig någon slags Dolly Parton-hyllning under kvällen. Emmylou Harris klarar av den biten direkt. Hon inleder sin konsert med ”To Daddy”, framförd solo och akustiskt. ”We all love you, Dolly” utbrister hon efter låten, när bandet The Red Dirt Boys en efter en kommer upp på scenen. Gillian Welchs ”Orphan Girl” blir den första låten där de får kompa kvällens huvudperson.
The Red Dirt Boys består I sin nuvarande uppsättning av Phil Madeira på piano, dragspel och sång, Kevin Key på gitarr och sång, Bryan Owings på trummor, Chris Donahue på bas och sång och Eamon McLaughlin på fiol, mandolin och sång. Dessutom dyker Stockholmsbon Brady Blade upp som gäst på slagverk under några låtar. Blade turnerade med Emmylou Harris som en del av bandet Spyboy på 1990-talet. De är ypperliga musiker allihop, men den som kanske får glänsa mest är McLaughlin. Jag såg honom kompa Rodney Crowell i våras och imponerades, men han är ännu bättre denna kväll.
Emmylou Harris röst har förstås oundvikligen påverkats av tidens tand, men är ändå anmärkningsvärt bibehållen. Ibland får hon kämpa lite, men ofta är det som att höra henne när hon, som hon själv säger i ett av mellansnack, fortfarande var brunett. Hon konstaterar att hon själv inte skrivit särskilt många låtar, men att det inte behövts då hon alltid varit omgiven av så många bra låtar och låtskrivare.
Under spelningen luftas mer eller mindre klassiska låtar som egenkomponerade ”Red Dirt Girl” och covers som ”Making Believe”, ”Pancho & Lefty”, ”Kern River”, ”Luxury Liner” och ”Together Again”, där den sistnämnda tillägnas den trogna svenska publiken. Allra bäst är ”Goin’ Back to Harlan” och alltid underbara ”Boulder to Birmingham”. Efter drygt 90 minuter går alla av scenen men kommer tillbaka för ett extranummer, då Emmylou Harris, bandet samt Jim Lauderdale återvänder till Gram Parsons ”Return of the Grievous Angel”. Stående ovationer följer innan de alla lämnar scenen för sista gången och ljuset i taket tänds.
Avicii Arena, eller Globen som vissa av oss envisas med att kalla den, är egentligen en för stor lokal för en artist som Emmylou Harris. Ja, den är nog för stor för de flesta artister. Den fantastiska musiken kändes dock nära och berörande, även på min plats en bra bit upp på en läktare. Det blev ett värdigt och vackert avsked till den svenska publiken från en av de värdigaste och vackraste rösterna.