The Waterboys levererade med energi och glädje på Göta Lejons scen på onsdagskvällen. De lyste upp den mörka novemberkvällen, i Stockholm, med många gamla publikfavoriter men också en sektion med Mike Scotts senaste projekt ”Life, Death And Dennis Hopper”.
Kvällen började dock med det norska bandet Sugarfoot som i sina bästa stunder påminde mig lite om Little Feat. De gick hem hos publiken och fick ovanligt starka applåder för att vara en öppnings-akt. De spelade i cirka 30-minuer och sedan ”roddades” det om på scenen innan det var dags för Mike Scott och hans Waterboys att äntra scenen.
Mike Scott är den enda medlemmen som varit med i bandet från början. Mellan 50-60 olika medlemmar har kommit och gått genom åren sedan Mike Scott bildade bandet i början av 80-talet. Denna gång är det samma medlemmar som när jag senast såg bandet för två år sedan. Brother Paul Brown på Hammondorgel, syntar och, som Mike Scott kallar den ”The white thing”, en keytar. James Hallawell spelar piano, men även lite hammond och elgitarr. Aongos Ralston på bas och Eamon Ferris bakom trummorna.
De inleder med Willie Nelsons låt ”Me and Paul” som man i Waterboys tolkning får anta syftar på Mike och Brother Paul. Mike Scott lägger in några rader om Stockholm i texten också. Därefter följer ”Glastonbury Song” som följs av andra publikfavoriter som ”How Long Will I Love You”, ”Medecine Bow”. När Mike Scott sedan byter från elgitarr till akustisk så ropar en kvinna i publiken ”Äntligen!”. Hon anar nog vad som komma skall. Vi får höra en fin version av ”Fisherman’s Blues” som följs av ”This Is The Sea” från det nu 40 år gamla albumet med samma namn.
Mike Scott har en stark karisma och sprudlar av energi. Brother Paul är den andra stora energikällan på scenen. Medans Mike Scott, trots sin utstrålning, har ett mer allvarligt yttre så strålar Brother Paul Brown som solen själv under hela spelningen. Han sprider verkligen glädje. Dessutom så smittar säkert båda dessa herrar av sig till resten av bandet.
Efter denna rivstart och urladdning med låtar som publiken vill ha så blir det en sektion med vad Mike Scott vill göra, nämligen ett urval av låtar från senaste albumet ”Life, Death and Dennis Hopper”. Mike Scott blev fascinerad av den mångsidiga Hopper, som inte bara var skådespelare utan också fotograf och konstnär, och gjorde koncept-albumet till Hoppers ära.
Den avdelningen börjar, liksom skivan, med låten ”Kansas” som framförs av Steve Earle. Tyvärr är inte Steve Earle på Göta Lejon (vilken Succé det hade blivit) men vi får njuta av att se honom på en filmduk bakom scenen och samtidigt lyssna på inspelningen från plattan. Bandet kommer sedan in på scenen igen och fortsätter med tio låtar från albumet.
Mike Scott, som också är en fängslande berättare, knyter samman låtarna på ett fint sätt med berättelser om Dennis Hopper och hans liv. Filmklipp från några av Hoppers filmer visas på den stora duken bakom bandet varvat med diverse olika psykedeliska mönster. Även de två sångarna, Øyvind Holm och Hogne Galåen, från Sugarfoot medverkar på en del av låtarna under denna avdelning. Mike Scott tackar publiken som lyssnat uppmärksamt även när de spelat denna sektion av konserten.
Sedan är det dags för några gamla godingar igen, ”Don’t Bang The Drum” och ”A Girl Called Johnny”. Mike Scott har nu övertagit pianospelandet från James Hallawell som istället intar platsen bakom Hammondorgeln. Brother Paul hämtar sin vita keytar (ett bärbart keyboard med en gitarrliknande hals) och gör några fenomenala solon. Han far runt på scenen hela tiden med ett smittande leende. Vid de tillfällena tar han helt över scenen.
Vi får även höra ”Spirit” och ”The Pan Within” innan bandet tackar och går av scenen. Nu är det nog ingen som trott att det inte ska bli något extranummer för det blir det förstås. Publiken är vild och ställer sig upp och applåderar frenetiskt. Som extranummer får vi först höra den fantastiska ”The Whole Of The Moon” som knyts sammans med Sly Stones ”Everyday People”. Ett medley som även tillägnas Sly Stone. Som avslutning bjuds hela 6-mannabandet Sugarfoot in på scenen för att spela och sjunga ”And a Bang On The Ear” tillsammans med The Waterboys.
Vilken fantastisk energifylld och glädjerik kväll det blev inför en mycket entusiastisk publik. Jag tycker att spelningen vann på ”Dennis Hopper delen” som blev något helt annat än de mer publikfriande låtarna. Ett smart upplägg att baka in den sektionen i mitten av den mer än två timmar långa spelningen. Liksom många andra så gick jag ut från Göta Lejon i ett glädjerus. Mina förväntningar efter fem tidigare suveräna konserter med The Waterboys var höga men uppfylldes ändå med råge.