På tisdagskvällen återvände SunYears till Klubb Uffe där de spelade för drygt ett år sedan. Peter Morén och hans två medmusiker, Andreas Nordell och Nino Keller bjöd på en över två timmar energifylld spelning.
SunYears är Peter Moréns projekt, där lite olika musiker ingår tillsammans med Morén vid olika tillfällen och under olika inspelningar. Förra året så trummade Magnus Olsson men denna gång är det den mer ordinarie Nino Keller som hanterar trummandet. Andreas Nordell spelade då, liksom nu, bas. De båda körar också tillsammans till Moréns sång. Peter Morén som kanske är mest känd som en av medlemmarna i gruppen Peter, Bjorn & John spelar gitarr och sjunger.
Klubbvärden Markus Berjlund hälsar publiken välkommen till Klubb Uffe och påannonserar ”bandet” som punktligt kliver upp på scenen kl 20. Peter Morén noterar att det är varmt i lokalen till skillnad mot i logen där det var lite kyligt. Han berättar vidare att projektet SunYears nu har släppt två album ”Come Fetch My Soul !” och ”The Song Forlorn” de har alltså dubbelt så mycket originalmaterial som vid förra årets spelning. Peter berättar vidare att Andreas och Nino är med på de flesta av albumens låtar. I den mån man kallar SunYears ett band så är de tre stommen. Peter Morén har ett stort kontaktnät av musiker även utanför Sveriges gränser och flera av dem gästar albumen.
På kvällens två första låtar ”Spanner In The Works” och ”Last Night On The Mountain” spelar Peter akustisk gitarr. Sedan får den gitarren dock vila försäkrar han oss och byter till en av de två elgitarrer han har med sig. Han hyllar sin morfar som blev 100 år gammal med ”Grandads Song” (Ron Sexsmith är med på albumversionen) som följs av ”Slippin Away”.
Peter Morén har en väldig energi. Han framför låtarna med hela kroppen. Han dansar, hoppar och lever sig verkligen in i musiken. Hans mellansnack är ibland långa men väldigt charmiga och personliga. Till skillnad från många artister som tränat in vad de ska säga mellan låtarna så känns hans snack spontana och verkar kunna bära iväg åt vilket håll som helst.
Peter Morén verkar att ha absorberat massor av musik från alla möjliga artister som han sedan omvandlat till sin egen. Han är inte bara en mycket bra sångare med en ”Beatlesque” känsla utan också en blixtrande gitarrist med en attack i sina solon som självaste Neil Young. Det ryms verkligen en hel värld av musik i denna fenomenala musiker och låtskrivare.
Andreas Nordell och Nino Keller gör inget större väsen av sig men levererar ett verkligen stabilt komp till Morén. Kvällens första cover blir ”Like An Old Fashioned Waltz” av Sandy Denny. Den hanteras med känsla och respekt av de tre musikerna.
De fortsätter med ett antal låtar från båda albumen. Alla av dem är kompositioner som verkligen sticker ut. De två titellåtarna ”The Song Forlorn” och ”Come Fetch My Soul” löser av varandra tillhör mina favoriter. Peter berättar att ”The Song Forlorn” kom till honom när han var ute och åkte skidor i Boden medans i alla fall en del av ”Come Fetch my Soul” dök upp i hans sinne när han handlade på Coop i Hammarbyhöjden. De avslutar ordinarie set med den mycket fina ”Wake Up!”
De klappas så klart in av den mycket entusiastiska publiken! De bjuder vidare på inte mindre än fyra olika covers som efterätt till den smakrika anrättning som vi tidigare blivit bjudna på. Först får vi höra en mycket fin version av David Bowies ”Absolute Beginners”. Bowie är en av mina favoritsångare, men Peter Morén visar att han också kan sjunga och gör verkligen låten rättvisa. Sedan byter de helt musikalisk inriktning när vi får höra lite ”Muscle Shoals” i Clarence Carters ”Slip Away” som följs av ”Pills” av Bo Diddley och sedan avslutas konserten med lite bra ”raggarmusik”.
Peter Morén kommer ifrån Mora och när han var liten gillade han mycket av den musik som raggarna spelade, men han anammade inte deras frisyrer och stil i övrigt. Den generösa och 2 timmar och 10 minuter långa spelningen avslutas med Ricky Nelsons ”Lonesome Town”. Peter Morén visar omfånget av sina röstresurser då han tar några riktigt djupa toner.
Det är sällan eller nästan aldrig som man får uppleva en sådan total urladdning utav outsinlig energi under en konsert. Peter Moréns hopp och skutt påminner en del om Pete Townshend i The Who. Som sagt, Peter Morén bär en hel värld av musik inom sig. Så här ska livemusik upplevas. I en liten intim och varm lokal där musikerna och publiken har direktkontakt.