Det finns människor som verkar finnas överallt utan att egentligen ta plats längst fram. Som dyker upp i tacklistor, på små klubbscener, i replokaler och sena nattliga samtal om musik, politik, fotboll eller livet. Människor som håller ihop saker utan att man riktigt förstår hur viktiga de är förrän de plötsligt inte finns kvar längre.

De senaste dagarna har sociala medier fyllts av berättelser om Nils Åke “Nikke” Ström. Och även för oss som aldrig lärde känna honom personligen går det nästan att förstå storleken på tomrummet genom alla ord som skrivits.

Det handlar förstås om musikern Nikke Ström. Basisten från Nationalteatern, Nynningen och otaliga andra projekt. En av Göteborgsmusikens verkliga grundpelare. Men nästan ingen verkar börja där när de beskriver honom. Det första som återkommer är något helt annat.

Snällheten.

Generositeten.

Närvaron.

Johan Bergmark skriver om en människa som “ställde upp precis överallt”, som lånade ut instrument och förstärkare, hjälpte människor framåt och älskade att vara en del av helheten snarare än att stå längst fram i ljuset. Lars Nylin beskriver honom som ett “socialt värmeelement som fick allt att svänga”. Liza Berthelsen minns någon man alltid kunde ringa för hjälp, råd eller bara ett samtal. Björn Pettersson skriver om en möjliggörare som skapade gemenskap omkring sig och fick människor att känna samhörighet direkt.

Det är slående hur lika berättelserna är, trots att de kommer från olika människor och olika delar av musiklivet.

Ingen verkar skriva om karriär först.

De skriver om människan.

Och kanske säger det mer än någonting annat.

I en tid där mycket handlar om att synas, bygga varumärken och ta plats verkar Nikke Ström ha representerat något annat. Något nästan gammaldags fint. Idén om att musik också handlar om kollektiv, vänskap och solidaritet. Att den som står lite vid sidan av scenen ibland är den som betyder allra mest för att allt ska fungera.

Det går nästan att känna hur Göteborgs musikliv saktar in några sekunder genom alla dessa texter. Som om väldigt många människor samtidigt försöker förstå hur en stad ska låta utan honom.

Jag kände inte Nikke Ström. Jag hade knappt ens koll på hela hans historia innan nu. Men ibland räcker det att läsa människors minnen för att förstå vem någon varit.

Och när så många människor beskriver samma värme, samma humor och samma omtanke, då blir bilden tydlig även för oss som bara betraktat allt utifrån.

Kanske är det också därför så många reagerat så starkt på hans bortgång.

Inte bara för att Sverige förlorat en stor musiker.

Utan för att människor verkar ha förlorat en person som fick andra människor att känna sig lite mer sedda, lite mer välkomna och lite mindre ensamma.

Sådana människor lämnar ett större tomrum än de själva kanske någonsin förstod.