Mariel Buckley gästade Klubb Uffe för tredje gången. Tillsammans med sitt band så fyllde hon rummet med sin smakfulla americana med bitterljuva texter.

Mariel Buckley är ytterligare en av flera talangfulla artister från Kanada som återkommer till Katalin och Klubb Uffe. För tre veckor sedan stod Joe Nolan på samma scen. Mariel Buckley var här första gången 2022, då också med band. Förra gången hon var här var 2024 och då som duo med Ryan Funk på pedal-steel och elgitarr. Han är även med denna gång och är ett viktigt fundament i musiken. Denna gång bildar han det fundamentet tillsammans med Reid Thiel på bas och Luke Breiteneder på trummor.

Mariel Buckley inleder med att berätta att detta är den 15:e spelningen de gör på 14 dar så de är lite slitna. Hon är glad att vara tillbaka i Uppsala och speciellt i den mysiga jazzbaren. Den allra första gången hon var här med ett band var 2022 och då spelade de inne på den stora scenen och det var lite glest i publiken. Hon skämtar till det och säger att det var två i publiken. Några fler var vi allt den gången också. Men visst blir det mer intim stämning och större närhet till publiken i detta rum.

Denna gång har hon ytterligare ett album i bagaget ”Strange Trip Ahead” som nyligen gav henne sitt första Juno Award i Kanada som ”Contemporary Roots Album Of The Year”. Hon och bandet inleder dock kvällen med ”Neon Blue” från det förra albumet ”Everywhere I Used To Be”. Låten har liksom de flesta av Mariel Buckleys låtar ett drömsk lite Fleetwood Mac liknade sound med dova dämpade trummor och ett skönt ”fluffigt” och fräscht pop-americana sound. Hennes texter är för det mesta sorgsna och som hon själv säger fyllda av ångest. De hamnar i en bra balans med musiken som inte alls har något ångestfyllt i sig utan tvärtom.

Mariel Buckleys mellansnack är naturliga och knyter ihop låtarna på ett bra sätt. Av de 16 låtar hon och bandet spelar under de c:a 80 minuter som spelningen pågår, är de allra flesta egna kompositioner från de fyra album hon har släppt sedan 2014. Hon gör även några covers. Vi får höra en fin version av Gillian Welch ”Back In Time”. Ett av de två extranumren är en låt som Mariel Buckley presenterar som en av de bästa låtarna som har gjorts, ”Clay Pigeons” av Blaze Foley. En låt som ofta spelades av John Prine.

Kvällens allra sista låt blir en egen komposition ”Rose Coloured Frames” med smäktande skön pedal-steel från Ryan Funk. Mariel Buckley säger att rummet vi befinner oss i (Katalins Jazzbar) är ett av hennes favoritställen att uppträda i. Hon hoppas att snart återvända och det gör vi i publiken också.