Efter fjorton års albumtystnad är Lars Demian tillbaka med ”Vem é det som bestämmer” – en skiva som inte försöker anpassa sig, utan i stället träffar samtiden med ovanlig precision. Det är både en påminnelse om hans särart och ett kvitto på att hans blick på människan fortfarande är lika skarp.

Lars Demian återvänder med en skiva som känns oväntat självklar i sin samtid. ”Vem é det som bestämmer” är varken nostalgisk eller tillrättalagd utan är snarare en fortsättning där hans karakteristiska blandning av visa, satir och mörk humor får nytt fäste i en värld som hunnit ikapp honom.

Redan i öppningsspåret ”Samma apa” sätter han tonen. Med enkel skärpa plockar han ner bilden av människan som civiliserad varelse och landar i att vi i grunden fortfarande är samma flockdjur, bara med bättre fasad. Det blir också albumets genomgående idé: att mycket har förändrats på ytan, men väldigt lite i grunden.

Den samhällskritiska nerven är tydlig, inte minst i titellåten och i ”Våra nazister”, där Demian riktar blicken mot makt, normalisering och ett samhällsklimat som långsamt förskjuts. Han skriver inte i teser utan i bilder och situationer, vilket gör att kritiken biter utan att bli plakat.

Samtidigt rymmer skivan mer än bara satir. ”Vilsen” och ”Nästan hela dan” tillför en ömhet som balanserar det hårda. Här finns en känsla för det lilla och sköra, där tillfällig närhet och vardaglig kärlek får ta plats utan att bli sentimental.

Det som gör ”Vem é det som bestämmer” så fungerande är just den balansen. Demian rör sig obehindrat mellan det politiska och det personliga, mellan förakt och värme. Han skriver fortfarande om samma saker som alltid – makt, ensamhet, alkohol och mänsklig dumhet – men gör det med en skärpa som känns ovanligt relevant just nu.

Det här är inte en comeback som blickar bakåt. Det är en påminnelse om att Lars Demian fortfarande har något att säga och att det fortfarande är värt att lyssna.