Det blev en omväxlande kväll som sprudlade av energi när Larkin Poe, systrarna Megan och Rebecca Lovell uppbackade av tre musiker, intog anrika Cirkus scen på Djurgården i Stockholm på onsdagskvällen.
Med något lägre energi, inleddes kvällen av Son Little på sång och gitarr samt hans två medmusiker på keyboards och trummor. De kändes tyvärr lite anonyma när de klev på scenen. Att Son Little sedan pratade lite tyst förstärkte också den känslan. Deras lågmälda, coola och tillbaka-lutande soul vann dock i längden tycker jag och de fick bra gensvar från publiken.
Tyvärr blev det sedan lite segt att sitta och vänta på att scenen ska ställas i ordning. En liten tröst är den väl valda pausmusiken med låtar som John Prines fina ”Angel from Montgomery” i Bonnie Raitts version och ”Leavin’ Trunk” med Taj Mahal. Viktiga influenser till Larkin Poe kan man tro.
Cirkus blir sedan snabbt en kokande gryta när Rebecca och Megan Lovell och deras band kommer in på scenen. Publiken är med på noterna och klappar in dem som till ett extranummer, redan när de börjar spelningen med ”Nowhere Fast” från senaste albumet ”Bloom”. Rebecca och Megan sprudlar av energi och spelglädje. De är glada att vara tillbaks i Stockholm som är en av deras favoritstäder. De fortsätter med några låtar till från ”Bloom”. Vi får höra ”Mockingbird” och ”Easy Love Pt.1”. Rebecca som sköter både lead-sång och mellansnack presenterar de tre övriga musikerna, Tarka Leyman på bas, Ben Satterlee på trummor och Lucas Pettee på keyboards.
Trots att Rebecca sköter den huvudsakliga sången och spelar lead-gitarr så är det ändå Megan som tidvis äger scenen när hon gör solon på sin lapsteel, som hon inte sitter med i knät utan bär i axelband vinklad mot sin kropp. Både hon och Rebecca rör sig en hel del på scenen. Ibland kliver någon av dem fram för att göra ett solo. De är mycket samspelta och deras stämsång är också mycket fin.
Inför låten ”If God Is A Woman” berättar Rebecca att hon nyligen blev mamma och hon hyllar alla mammor inklusive sin egen mamma, nu när hon förstår vad det innebär att föda ett barn. Låten tillägnas alla kvinnor. ”Bleach Blonde Bottle Blues” avslutar den första elektriska delen av konserten.
Rebecca berättar att de har sina rötter i Bluegrass. De två systrarna tillsammans med de tre andra musikerna ställer upp sig i en klunga mitt på scenen som sig bör när man ska spela den genren. Rebecca spelar först akustisk gitarr och byter sen till banjo. Megan spelar Dobro och Lucas Pettee först mandolin för att sedan ta över den akustiska gitarren när Rebecca spelar banjo. Tarka Leyman spelar kontrabas och Ben Satterlee sjunger stämsång tillsammans med systrarna när vi först får höra den fina ”Southern Comfort” (en av spelningens höjdpunkter för min del) och sedan ”Little Bit”. De fortsätter med vad de kallar lite barbershop ”Devil Music” som är som en Gospel.
De hänger på sig elgitarr och lapsteel igen och spelar en hejdundrande version av Black Sabbaths ”War Pigs” (också en höjdpunkt) som en hyllning till den nyligen bortgångne Ozzy Osbourne. Den egna kompositionen ”Bad Spell” fortsätter i samma anda och fullt ös gäller i tre låtar till innan de går av scenen. Givetvis klappas de in igen av den väldigt entusiastiska publiken. Det blir dock lite lugnare tongångar i ”Bloom Again” som får avsluta spelningen.
Sammanfattningsvis blir det en varierad spelning som enligt min mening skulle vinna ännu mer på ytterligare tempoväxlingar. Visst är det kul när de kör på så att det ryker, men för min del infinner sig en viss mättnadskänsla ibland. Larkin Poe kan verkligen underhålla men har fortfarande utvecklingspotential att bli ännu bättre, vilket ju är positivt!