Det börjar i ett samtal om tid. Inte klocktid eller kalenderveckor, utan den där inre tiden som gör att vissa minnen från barndomen fortfarande känns närmare än saker som hände för två år sedan. För Jonas Teglund har den känslan funnits med nästan hela livet och blivit själva kärnan i albumet Ett nionde sinne.

– Jag hade väldigt starka känslor för saker när jag var liten. Jag samlade först på ganska vanliga grejer som kapsyler, hockeybilder och sånt där. Men det gick längre än så till slut. Jag kunde inte slänga någonting alls. Jag besjälade saker och gav dem ett värde. Det kunde bli väldigt jobbigt för mig när mina föräldrar ville såga ner träd vid stugan. Jag blev verkligen ledsen på riktigt. Det var som att allting hade ett liv och ett minne kopplat till sig.

Så småningom slog det över åt andra hållet. Samlandet upphörde nästan helt.

– Jag tror att jag till slut fattade att det där inte gick. Jag kunde inte spara allting. Och då blev det nästan tvärtom i stället. Nu är jag väldigt osamlare på många sätt. Jag är gitarrist egentligen och många gitarrister samlar ju på instrument, men jag är inte riktigt sådan. Har jag en gitarr som jag inte använder så säljer jag den oftast vidare. Det finns väl någon koppling där till allt det där från barndomen.

Den där rörelsen mellan att hålla fast och att försöka släppa taget löper genom hela Ett nionde sinne. Ett album där minnen, tid, kropp, natur och språk flyter samman i texter som ibland känns mer som essäer eller meditationer än traditionella poplåtar.

“Det kanske var mitt sätt att hantera tiden”

Idén om albumtiteln växte inte fram som ett färdigt koncept från början. Snarare som en plötslig insikt.

– Jag hade en upplevelse där jag såg på mina minnen på ett nytt sätt. Det var som att jag insåg att jag kanske hade gått och väntat på att någonting utifrån skulle komma och lösa saker åt mig, eller förändra mitt sätt att må. Men så fattade jag att det egentligen handlade om mitt eget perspektiv. Att det kanske var mitt sätt att hantera tiden som varit problemet, inte själva problemen i sig.

Tankarna kring tid och minne blev sedan grunden för albumet.

– Jag började fundera mycket på hur viktigt tidsperspektivet är för hur vi ser på våra liv. Allting vi gör relaterar ju till tid på något sätt. Hur man minns något förändras beroende på när man minns det. Och då började jag tänka att tidsuppfattningen kanske egentligen borde vara ett eget sinne.

Titeln kom nästan intuitivt.

– Jag hade fått en lyckokaka där det stod att nio var mitt lyckonummer. Så när jag tänkte att det här borde vara ett nytt sinne så blev det bara: ja, då får det vara det nionde sinnet. Jag ville inte ens kontrollera om det var vetenskapligt rimligt eller inte. Det viktiga var själva tanken och känslan i det.

“Alla människor har samma känslor”

När jag nämner raden “Alla människor har samma känslor / det är tanken som skiljer oss åt” från “Människans brist på fotosyntes” stannar Jonas upp lite.

– Den raden handlar nog om att jag tänker att själva grundkänslorna är gemensamma för oss alla. Sedan upplever människor olika saker och bär på olika erfarenheter och trauman, men själva känslomaskinen är ju densamma. Och det är väl där empatin börjar egentligen? Förstå att andra människor också känner det man själv känner. Att det inte bara är jag som upplever sorg eller rädsla eller längtan.

Just förmågan att förena det existentiella med det kroppsliga är något som gör Ett nionde sinne så speciell. I låtar som “Antibiotika” och “Fetma” blir kroppen nästan ett eget språk för psykiska tillstånd.

– Jag har tänkt mycket på kroppen som något större än bara ett isolerat jag. I “Antibiotika” försöker jag nästan se kroppen som ett helt ekosystem. Alla bakterier och organ och små funktioner som samarbetar för att man ska överleva. Det blev nästan fint för mig att skriva en låt till antibiotikan som idé. Att någonting hjälper alla de där små systemen att hålla ihop ett tag till.

Musik som får ta tid

Det märks snabbt att Teglund inte är särskilt intresserad av musik som måste ge effekt direkt.

– Jag tycker mycket mer om musik som bearbetar längre tankar och längre motiv. Problemet nu är väl att hela musikvärlden blivit väldigt påverkad av streaming och av idén att allt ska vara snabbt och direkt. Det känns ibland som att även smal musik förväntas fungera som pop i dag och att den ska ge effekt direkt. Jag tycker det är mycket roligare med musik som växer över tid.

Det märks också i hans eget arbetssätt. Texterna har ofta vuxit fram under flera år.

– Jag producerar jättemycket material som sedan kastas. Det är nästan som skulpturarbete. Först kommer kanske en melodi eller en textrad väldigt snabbt, men sedan kan jag gå i flera år och putsa på vissa formuleringar tills de känns rätt. Jag kan veta exakt vad jag vill säga men ändå inte hitta orden direkt.

Samtidigt vill han inte att allt ska vara enkelt att förstå.

– Jag tycker inte det gör något om man inte förstår allting. Jag läser själv böcker där jag inte riktigt fattar allt, men som ändå ger mig en stark känsla. Ibland är inte avsikten det viktigaste. Det kan vara fint att någonting får vara lite gåtfullt också.

Naturen som motkraft

På albumet återkommer träd, regn, växter och ljus gång på gång. När vi börjar prata om naturen blir Jonas nästan barnsligt engagerad.

– Jag går och tittar på växter hela tiden. Hur träd kan växa rakt ut ur berg eller hur maskrosor kan trycka sig genom asfalt – det är helt obegripligt egentligen. Jag tycker bara att det är så fascinerande att naturen fungerar över huvud taget.

Han beskriver odling som något meditativt.

– Det är så bra för människor att göra saker långsamt ibland. Man planterar någonting, väntar, vattnar, tar hand om det. Och så händer förändringen så långsamt att man nästan inte ser den. Det finns något väldigt tröstande i det där.

“Det är synen som lyser”

Albumets emotionella centrum finns i avslutande “Solsken”, där mörkret långsamt öppnar sig mot något som liknar försoning.

– För mig är låtordningen väldigt viktig. “Solsken” är upplösningen på skivan. Jag tycker att albumet rör sig mot något ljusare, även om det kanske inte är ett lyckligt slut. Men det finns absolut någon form av försoning där.

Och där landar också albumets kanske viktigaste rad:

“Det är synen som lyser.”

– Det handlar om ett perspektivskifte. Att det inte bara är någonting utifrån som ska komma och förändra en. Det är ögonen som gör själva arbetet. Det är synen som strålar.

Det är en formulering som stannar kvar länge efter att intervjun är slut. Kanske för att den sammanfattar hela Ett nionde sinne: ett album om tid, minne och sorg men också om möjligheten att se världen på nytt.

Jonas Teglund spelar på Oceanen i Göteborg på lördag 30 maj och på Fashing i Stockholm på söndagen den 31 maj.