Martin Lindahl har intervjuat artisten och sångerskan Jenny Bäckström, som använder sig av artistnamnet Jenny Beck, om hennes musikaliska resa.

Hur började ditt musikintresse?

Det började redan när jag var barn. Mina föräldrar separerade när jag var fyra, och hos pappa fanns hela hans LP-samling utspridd över golvet varannan helg när jag var där. Det var Beatles, 60-talsmusik och 70-tal och det formade mig totalt. När min lillebror gav upp gitarrspelet tog jag över hans gitarr och började skriva egna låtar vid 15 års ålder. Jag hade spelat tvärflöjt från sju års ålder, så noter och musiklära fanns med från start. Musik blev en passion väldigt tidigt.

Hur kom du att flytta till England och börja göra musik där?

Jag träffade en kille som var trummis i ett Beatles-tribute-band från England – The Piggies. Efter att de spelat några månader i Stockholm på Folkan-teatern 2001, där jag då jobbade som publikvärd, flyttade jag hem till honom till en liten stad som heter Cleethorpes (granne med Grimsby) i nordöstra England. Det var en stor kontrast mot Sverige och en ganska tuff miljö. Där byggde vi en hemma-studio och jag började spela live runtom i England och London. Det var där musiken tog fart på riktigt – jag släppte min första egenproducerade skiva ”Acoustic/Live 2003.

Hur såg livet och karriären ut under åren i England?

Jag hade först diverse ströjobb som sekreterare och administratör, men senare startade jag ett eget företag, Onthedot Designs, där jag jobbade med webbdesign och grafisk form, med fokus på att hjälpa musiker och band med marknadsföring online. Samtidigt skrev jag låtar, spelade in skivor och turnerade, oftast med min dåvarande kille som trummis. Vi packade in ett helt trumset, gitarrer och ett PA i vår lilla Rover och körde land och rike runt. Jag spelade på pubar i London där A&R-personer hängde, som till exempel The Troubadour, The Betsey Trotwood och West One Four, och spelade massor av open mic-kvällar. England hade och har en helt annan kultur för live-scener än Sverige och det är mycket enklare att hitta spelningar och showcase-scener där man får framföra och marknadsföra sin egen musik.

Fick du kontakt med skivbolag? Hur bemöttes du som ung artist?

Jag fick kontakt med flera större bolag, bland annat en filial till BMG. Men det jag möttes av var ofta: ”Du är för gammal”. Jag var 22! De ville allra helst ha 15-åringar att stöpa i form. Jag blev också erbjuden att sjunga på trance/dance-produktioner, trots att jag kom dit med akustiska demos. Jag försökte först anpassa mig, men insåg att det inte var jag. Det gjorde att min andra och tredje skiva blev mer producerade/polerade, men jag märkte att jag saknade den råa, akustiska känslan i mitt eget uttryck.

Du har startat eget skivbolag. Hur kom det till?

Jag drev ett litet label-initiativ i England, FoxTale Records, där tanken var att hjälpa andra kvinnliga singer-songwriters marknadsföra och sprida sin musik. Jag gav också ut min egna musik där. Det var aldrig ett stort bolag, utan mer ett sätt att samla rättigheter, stötta andra och skapa ett kvinnligt musiker-community.

Hur beskriver du dina tidiga album och hur du utvecklades?

Min första skiva,”Acoustic/Live”, är min mest personliga. Jag spelade in låtarna direkt efter att jag skrivit dem med en tagning, live och akustiskt och lade sedan på stämmor i efterhand. Rått, naket och ärligt. Sen kom Morning Rain och On the Outside, där jag försökte vara mer kommersiell. Det var ju det jag fått höra från de flesta skivbolag – att jag behövde bli mer kommersiell. 

Jag fick skivkontrakt med skivbolaget LBMP i Holland 2006 och de släppte då skivan Collection, som är en samling av låtar skivbolaget valde ut från mina tidigare album (plus några helt nya spår). De lade till stråkar, remixade och remastrade låtarna och 2007 åkte jag till Holland för att marknadsföra skivan. De satte ihop ett band åt mig och vi spelade live på både TV och radio runt om i Holland. De roligaste spelningarna där var absolut album-release-festen och att få spela på festival. Det är rätt surrealistiskt att se sitt ansikte på stora affischer och få stå på samma scen som musiker du följt hela livet. 

När jag fick samarbeta med andra musiker (bland annat musiker från The Piggies och studiomusikerna/bandet från Holland) växte produktionen. 2012 spelade jag in skivan ”Bluebird” i Wales, med en producent som jobbat för BBC, Simon Blight. Det blev snyggt, men kanske lite för polerat för att kännas helt som jag. Ändå är jag stolt över allt jag gjort, men hjärtat finns alltid kvar i det akustiska uttrycket.

När du kom hem till Sverige, hur påverkade livet musiken?

Jag lämnade England 2009, när min dotter var fyra månader gammal. Hennes pappa och jag gick skilda vägar och jag behövde vara nära familjen i Sverige. Att vara ensamstående förälder gjorde det utmanande att hålla musiken igång. Man jobbar heltid, kommer hem trött och ska vara närvarande och räcka till för sitt barn. Att skriva kräver tid, energi, inspiration och känsla och jag har haft flera perioder i livet där musiken behövt pausas. Men jag har skrivit sporadiskt hela tiden, så flera års låtidéer finns sparade. Material för två album minst…

Berätta om din dotter och hur kreativitet finns i er familj.

Freya är 17 år idag, går estetisk linje med inriktning animation och digital konst på gymnasiet. Hon är väldigt kreativ och kulturell och har nyligen börjat ta sånglektioner. Hon har en fantastisk röst med mycket styrka och kraft, men har inte riktigt vågat sjunga inför folk ännu. Hon spelar gärna ukulele och elgitarr och har tidigare varit med i ett rockband, Death Dates. Jag hoppas hon hittar sin egen väg och sitt egna uttryck i konsten och musiken. Vi har en väldigt nära relation; jag har varit ensam förälder i stort sett hela hennes liv.

Hur jobbar du idag och hur förhåller du dig till musik i vardagen?

Jag börjar jobba som kommunikatör på organisationen Copyswede i mars 2026. De arbetar för att kulturskapare ska få ersättning för sitt arbete. Fram till januari 2026 har jag jobbat som grafisk formgivare och digital kommunikatör på arbetsgivarorganisationen Installatörsföretagen (IN), där jag arbetat i hela 15 år. Även om det inte var ett jobb inom musikbranschen så fick jag syssla med musikprojekt även där – skriva om jullåtar, spela in singlar med personalen, sätta ihop kören INchoir och sjunga med bandet INhouse. Musiken följer mig alltid på ett eller annat sätt.

Du har upplevt många olika musikmiljöer i världen. Berätta om Nashville!

Det var min drömresa. Genom min dåvarande manager fick jag spela på flera scener, bland annat legendariska The Bluebird Café, där bland andra favoriter som Dylan och Joni Mitchell tidigare spelat. Jag gjorde ”in the round”-spelningar med andra låtskrivare och lärde mig improvisera med andra musiker. Hemma hos spelningarna, där man spelade hemma i folks trädgårdar, var riktigt kul också. Såna spelningar borde vi ha fler av i Sverige. Man kommer nära publiken och det är ett väldigt bra sätt att nätverka och träffa andra musiker och människor som jobbar i musikbranschen. Det är den typ av spelning jag uppskattar allra mest. Det ska vara intimt, varmt och nära. Det betyder så mycket att få uppträda för folk som verkligen lyssnar och är där för musiken (och som uppskattar en bra, berättande låttext som grabbar tag och drar dig in). 

Första kvällen i Nashville tappade jag helt rösten mitt i en låt efter en lång resa från Sverige via Chicago, där de lyckades tappa bort min gitarr. Det var hemskt jobbigt och pinsamt, tyckte jag då, men det ledde till något helt fantastiskt: en Nashville-låtskrivare, Celia Whitler, tog kontakt och bjöd hem mig dagen därpå för att skriva en låt tillsammans. Den låten, ”Grey Skies Blue”, finns fortfarande kvar och väntar på rätt sammanhang.

Har du fått ringar på vattnet från dina internationella kontakter?

Ja absolut! Genom mina England- och Nashville-kontakter har jag fortsatt samarbeta i olika projekt. Jag har bl.a. spelat in singlar med David Broadley och Dan Wesley. David, som är från Nya Zeeland, men nu bor i Grimsby, England, bjöd in mig att lägga stämmor på hans tidigare skivor. Det har lett vidare till flera gemensamma projekt och vi kommer att fortsätta vårt samarbete löpande. 2025 släppte vi singeln ”I Hope You Dance” tillsammans.

Var står du i din musikresa idag?

Jag arbetar på en ny EP med fyra låtar producerade av Dan Wesley i Grimsby, med influenser av country och americana men fortfarande rotat i singer-songwriter-genren. Jag kommer släppa både producerade versioner och egna akustiska versioner, som en slags spegling av vem jag är idag och vem jag var när jag började. Två låtar är nästan klara.

Hemma i huset, som vi precis köpt utanför Stockholm, ska vi bygga ett musikrum med inspelningsmöjligheter. Min sambo är solist på Operan och även multi-instrumentalist, så det finns alla resurser och möjligheter att skapa vilken ljudbild som helst.

Jag vill försöka hitta tillbaka till något mer ärligt, spontant, rått och avskalat. Till känslan från Acoustic/Live. Jag hoppas kunna hitta hem igen och landa tillbaka i mitt naturliga uttryck.