Det finns konserter där man imponeras av precision, ljud eller stora ögonblick. Och så finns det kvällar som känns mer som ett samtal man inte riktigt vill ska ta slut. David Urwitz på Kollektivet Livet blev en sådan kväll.

Kanske var det omöjligt att höra de här låtarna utan att samtidigt tänka på allt som ryms mellan människor över tid. Åren som går. Samtalen man haft tusen gånger. Grälen, försoningarna, tystnaden vid köksbordet, minnena som fortfarande lever kvar trots att livet förändrats. Urwitz har alltid varit bra på att skriva om det där som händer efter dramatiken när man försöker förstå vad som egentligen blev kvar.

Och just därför träffade konserten så hårt.

Bandet denna kväll bestod av Julia Falthin på bas, Stina Sahlin på trummor och Pär Öjerot på gitarr. Det märktes snabbt att det här inte bara var kompetenta musiker, utan människor som verkligen förstod Urwitz låtvärld och visste när de skulle hålla tillbaka och när de skulle trycka på.

Redan i öppningen med “Minns du det också” låg hela kvällens ton där. Det lågmälda, nästan trevande sättet att närma sig minnet. Inte nostalgiskt, inte bittert utan bara mänskligt. Som någon som försöker förstå sitt liv genom att försiktigt vrida på det i ljuset.

När han fortsatte med “Eller hur” och “Fastän du var hans” blev det tydligt hur starkt materialet från Nåt slags svar fungerar live. På skiva finns ett eftertänksamt lugn, men på scen fick låtarna mer nerv och rörelse. Särskilt “Fastän du var hans” hade den där framåtrörelsen som Urwitz själv pratade om tidigare i min intervju. En återkoppling till energin på de tidiga skivorna, när han ville “skriva med armbågarna”.

Det fina med David Urwitz är att han aldrig känns som någon som försöker imponera. Han söker snarare efter något sant. Det märks i varje formulering, i hur han sjunger vissa rader nästan som om han tänker dem i samma stund. Under intervjun inför konserten återkom han flera gånger till samma sak:

“Det viktigaste för mig är att det känns på riktigt.”

Det är precis så det känns.

Det som gör konserten så stark är kanske också hur lätt det är för många att känna igen sig i den. David Urwitz skriver om det som blir kvar efter många år tillsammans med en annan människa – minnena, vardagen, konflikterna, försoningarna och försöken att förstå vad allt egentligen betydde. Och kanske framför allt om hur man bär med sig det som varit, samtidigt som livet fortsätter framåt.

Urwitz sjunger om just det tillståndet bättre än nästan någon annan svensk låtskrivare.

Ett av kvällens allra starkaste och modigaste ögonblick blev “En eftermiddag”. En låt som handlar om hur människor försöker leva vidare efter att ett barn tagit sitt liv. Texten är ovanligt explicit och väjer aldrig undan från mörkret eller tomheten som blir kvar. Det hade varit lätt att göra något sentimentalt av ämnet, men Urwitz gör tvärtom och står kvar i sorgen, låter den finnas där utan enkla svar eller tröstande formuleringar.

Det blev nästan outhärdigt starkt.

Och någonstans där föll också en tår.

Konserten innehöll samtidigt flera musikaliska höjdpunkter. “Jag kunde inte sagt det bättre själv” framfördes i ett skönt tempo och här blev det extra tydligt vilken enorm känsla Pär Öjerot har för körarrangemang. När både Öjerot och Julia Falthin fyllde ut refrängerna lyfte låten till något nästan euforiskt utan att förlora sitt vemod.

Inför “Bara stanna en stund” stannade David upp och pratade varmt om Julia Falthins röst innan de tillsammans framförde låten som en innerlig duett. På skivan sjunger Carolina af Ugglas, men den här versionen fick ett annat lugn och en närhet som nästan gjorde ont.

Och så avslutningen.

När huvudsetet kulminerade i “Din skull” exploderade konserten plötsligt i energi. Ett otroligt snyggt disponerat avslut där den lågmälda eftertänksamheten fick ge plats åt något större och mer desperat. Det var ett av de där ögonblicken när man inser hur mycket kraft det faktiskt finns i Urwitz musik när bandet verkligen trycker till.

Sedan kom förstås extranumren.

David tittade ut över publiken och skämtade:

“Trodde ni verkligen att det var slut nu?”

Bandet drog igång “Lycklig” – den rockiga låten från det svåra andra albumet I väntan på nåt – och plötsligt fick kvällen ännu en färg. Det blev en påminnelse om att Urwitz tidiga katalog hade mer rastlös energi och fler gitarrer än man kanske minns idag.

Och när de sedan avslutade med “Hej då” från Undrar om det syns från 2007 kändes det nästan cirkulärt. Som om hela kvällen landade där. I avskedet, minnet och försöket att ändå gå vidare.

David Urwitz har aldrig varit den mest högljudda artisten i Sverige. Men få skriver lika mänskligt om tid, kärlek och det märkliga arbete det innebär att försöka förstå sitt eget liv medan man lever det.

Konserten på Kollektivet Livet blev inte bara en spelning.
Det blev något mycket svårare att beskriva än så.

Nåt slags svar, kanske.