Sex år har gått sedan Lucky Day. Under tiden har David Myhr hunnit bli pappa, återhämtat sig efter en stroke och fortsatt att undervisa och forska om låtskrivande. Men framför allt har han gjort det han alltid gjort – jagat melodier. I höst släpper han sitt tredje soloalbum, en skiva som vuxit fram långsamt, utan färdig plan eller uttalat tema. När Musikpulsen träffar honom handlar samtalet lika mycket om skapandets glädje som om Beatles, Brian Wilson, AI och varför den perfekta poplåten fortfarande är värd att försöka skriva.

För den som följt David Myhr sedan The Merrymakers på 1990-talet finns det en tydlig röd tråd genom hela karriären. Oavsett om det handlar om de kultförklarade powerpopskivorna med bandet eller solokarriären har melodin alltid stått i centrum. Samtidigt är han noga med att det nya albumet inte ska beskrivas som någon omstart.

– Det är väl egentligen en fortsättning på allt jag har gjort, säger han och ler.

– Jag har aldrig tänkt att “nu ska jag göra en skiva som låter si eller så”. Jag skriver låtarna en i taget och försöker göra varje låt så bra som den kan bli. Det finns ingen uttalad tematik eller någon färdig idé om vart jag ska.

Däremot finns det en naturlig koppling till Lucky Day. Precis som då har han bland andra arbetat tillsammans med den Nashville-baserade låtskrivaren Bill DeMain och producenten Brad Jones, två samarbeten som vuxit fram under många år.

Att Nashville blivit en återkommande arbetsplats har ibland fått människor att tro att David närmat sig countryn. Han skrattar åt missförståndet.

– Nashville är ju Music City. Där finns egentligen all sorts musik. Jag har ingenting emot country, men det är inte därför jag åker dit. Jag söker mig till människor som älskar Beatles, powerpop och klassiskt låtskrivande lika mycket som jag gör.

Ingen berättelse – bara melodier

Många artister beskriver sina album som sammanhållna berättelser med ett tydligt tema. David Myhr tänker nästan tvärtom.

– Jag önskar nästan att jag kunde säga att det finns en stor berättelse bakom skivan, men så fungerar inte jag. Jag är mer melodimakare än berättare.

Det betyder inte att låtarna saknar känslomässigt innehåll. Tvärtom återkommer ord som hopp, längtan och melankoli när han försöker beskriva musiken.

– Om jag skulle beskriva albumet med tre ord skulle det nog bli hopp, glädje och piano.

Han stannar upp en stund.

– Glädje betyder inte att alla låtar är glada. Snarare finns det en optimism bakom dem. Lite samma sak som hos Beach Boys egentligen – musiken kan låta ljus och varm, men under ytan finns nästan alltid ett vemod.

Det är en jämförelse som känns självklar när man lyssnar på hans soloskivor. De täta harmonierna, de oväntade ackorden och den där speciella blandningen av solsken och melankoli för tankarna lika mycket till Brian Wilson som till Beatles.

David håller delvis med.

– Jo, absolut. Den där blandningen av vemod och hopp har nog alltid tilltalat mig. Om man tittar närmare på mina texter är de sällan bara glada. Det finns nästan alltid en längtan där också.

En ovanligt långsam låtskrivare

Trots att han undervisar i låtskrivande och leder utbildningar för nya musikskapare beskriver han sig själv som en förvånansvärt lat låtskrivare.

– Jag tänker väldigt mycket på låtskrivande. Jag pratar om det hela tiden och undervisar i det. Men jag skriver faktiskt inte så mycket som folk kanske tror.

I stället kommer idéerna i korta ögonblick.

– Jag går förbi ett piano, sätter mig några minuter och hittar en liten melodi. Sedan kan den melodin ligga i flera år innan jag gör färdigt den.

Han beskriver melodierna som små frön.

– Jag går omkring med dem länge. När jag väl känner att en melodi verkligen håller blir jag inte trött på den. Tvärtom. Då kan jag arbeta med den ur ett rent hantverksperspektiv under väldigt lång tid.

Det är också därför det kan ta fem eller sex år mellan albumen.

– Själva melodin kanske kommer på tjugofem minuter. Sedan kan det ta ett år innan allt annat är klart. Trummor ska spelas in. Blåsarrangemang ska skrivas. Stråkar ska läggas. Mixen ska göras om. Mastringen ska justeras. Det är där det stora arbetet ligger.

För honom är låtskrivandet nästan två helt olika processer.

Den första handlar om intuition.

Den andra om tålamod.

– När melodin väl finns börjar det riktiga jobbet. Då handlar det om att försöka fånga exakt det där man hör inne i huvudet. Det är ett enormt pussel.

Samtidigt är han ovanligt trygg i att låta processen få ta tid.

– Många låtskrivare kastar sig vidare till nästa idé direkt. Jag fungerar tvärtom. Jag kan bära med mig en låt i flera år utan att känna att den blivit gammal. Om jag fortfarande tycker om melodin efter två eller tre år vet jag nästan att den är värd att slutföra.

Från stroke till ett nytt perspektiv

Sommaren 2022 tog livet plötsligt en oväntad vändning.

David satt tillsammans med Peter Morén och Peter Kvint och repeterade inför en hyllningskonsert till Paul McCartneys 80-årsdag när något inte kändes rätt.

– Jag blev fruktansvärt yr. Jag kunde knappt läsa texterna och började dessutom se dubbelt. Först satt vi bara och funderade på vad det kunde vara, men när repetitionen var slut ringde jag 1177.

Svaret blev att åka direkt till sjukhuset. Det visade sig vara en blodpropp i hjärnstammen.

– Det var förstås väldigt obehagligt. Jag hade egentligen bara yrsel som symptom, men man inser ganska snabbt hur illa det hade kunnat sluta.

Efter stroken följde en period av ovisshet innan han kunde opereras.

– Det var nästan värre än själva stroken. Jag gick omkring med vår dotter i barnvagn och tänkte att “tänk om det händer igen just nu”. Den känslan var ganska svår att bära.

Operationen blev lyckad och idag känner han sig helt återställd.

– Jag tycker att jag är frisk. Sen får väl andra bedöma det också, säger han med ett skratt.

Men även om kroppen återhämtade sig lämnade händelsen spår på ett annat plan.

– Jag minns att jag sa till min fru efteråt att jag hade kommit på en sak: musik är faktiskt viktigt för mig.

Han skrattar lite åt formuleringen.

– Det låter nästan löjligt eftersom jag har hållit på med musik hela livet. Men ibland behöver man en påminnelse om vad som faktiskt betyder något.

Det var ingen dramatisk omvärdering av livet. Han började inte skriva helt andra låtar eller byta stil.

Däremot blev beslutet att fortsätta skapa musik ännu mer självklart.

– Jag blev inte mer tveksam. Tvärtom. Jag tänkte att jag måste fortsätta göra det här. Oavsett hur trögt det går rent karriärmässigt så betyder det för mycket för mig.

Det är också därför han inte längre mäter framgång i försäljningssiffror eller topplistor.

– Förhoppningsvis finns det människor som tycker om det jag gör. Men det är inte slutmålet. Jag gör inte skivor för att få en karriär. Jag gör dem därför att jag behöver göra dem.

Han återkommer flera gånger under intervjun till samma tanke.

– Om jag ligger på min dödsbädd tror jag inte att jag kommer tänka att “jag borde ha köpt en finare bil i stället för att spela in de där skivorna”. Jag tror faktiskt inte det.

Det är en inställning som präglar hela hans syn på skapandet.

Att forska om låtskrivande – utan att tro på några formler

Paradoxalt nog arbetar David inte bara som artist. Han undervisar också i låtskrivande och forskar kring hur popmusik blir till.

Man skulle kunna tro att det gjort honom mer analytisk.

Han menar nästan tvärtom.

– Ju mer jag har forskat, desto mer övertygad har jag blivit om att det egentligen inte finns några genvägar.

Han nämner Benny Andersson som ett exempel.

– Benny brukar säga att han sitter där vid pianot vecka efter vecka tills det plötsligt kommer några takter som känns lite bättre än de andra. Det där känner jag verkligen igen.

Trots alla år av undervisning tror han fortfarande mer på intuition än på teorier.

– Det finns ingen formel. Ingen lathund. Ingen checklista som leder till en bra låt. Man måste bara fortsätta leta.

Samtidigt beskriver han själva skapandet som betydligt mindre romantiskt än många föreställer sig.

– Jag tycker faktiskt inte alltid att det är särskilt roligt att skriva musik.

Han skrattar igen.

– Det är ganska ångestladdat ibland. Man måste hålla sin inre kritiker i schack och bara våga sitta och spela dåliga idéer tills det plötsligt händer något.

Det är där många ger upp, menar han.

– Så fort man tänker “det här kanske kan bli riktigt bra” blir man nästan rädd. Då vill man gå och ta en kopp kaffe i stället.

Ändå fortsätter han. Inte för att processen är njutbar. Utan för ögonblicket när allt faller på plats.

– När text, melodi, arrangemang och mix plötsligt fungerar tillsammans och man höjer volymen och tänker: “Där satt den.” Det är de där få sekunderna man lever för. De kan vara resultatet av flera månaders arbete.

Beatles – men inte nostalgiskt

David Myhr har i decennier fått frågor om Beatles.

Det är en etikett han inte försöker springa ifrån.

– Jag känner mig faktiskt tryggare med den för varje år som går. Jag tycker fortfarande att Beatles är den bästa utgångspunkten man kan ha om man älskar melodisk pop.

Samtidigt vill han göra en viktig distinktion.

– Jag försöker inte låta som Beatles.

Han är inte intresserad av att återskapa sextiotalets produktioner eller kopiera klassiska arrangemang.

– Jag vill inte att folk ska sitta och säga: “Där tog han det trumfillet” eller “Där kommer exakt samma ackordvändning”. Då blir det pastisch, och det tycker jag är ganska ointressant.

I stället handlar influenserna om något djupare.

– Det är själva sättet att tänka melodiskt som följer med mig. Det finns i mitt DNA.

När han får frågan vem av Beatles-medlemmarna som betytt mest behöver han ändå inte fundera särskilt länge.

– Paul McCartney.

Sedan nyanserar han svaret.

– När jag var yngre var John Lennon nog min största hjälte. Men ju äldre jag blivit desto tydligare har jag märkt att det jag själv skriver ligger mycket närmare Pauls sätt att tänka melodiskt.

För honom handlar McCartney om något större än bara Beatles.

– Han har en otrolig förmåga att skriva melodier som känns självklara utan att vara enkla. Det är fortfarande något jag försöker lära mig av.

Men även om Beatles alltid kommer först i samtalet finns det ytterligare en artist vars namn ofta dyker upp när man lyssnar på David Myhrs musik.

Brian Wilson.

Och där visar det sig att bilden är mer nyanserad än många kanske tror.

Brian Wilson, Beach Boys – och varför melodin alltid kommer först

När jag berättar att jag ofta hör lika mycket Beach Boys som Beatles i hans soloskivor blir David först lite förvånad.

Sedan nickar han.

– Jo, den kopplingen finns absolut där. Men kanske inte riktigt på det sätt som många tror.

Medan Beatles är den ständiga utgångspunkten har Brian Wilson snarare blivit en inspirationskälla genom andra artister.

– Jag vet att jag nästan borde älska Beach Boys ännu mer än jag gör, säger han med ett skratt.

Han räknar snabbt upp de självklara favoriterna.

– God Only Knows, Wouldn’t It Be Nice, Good Vibrations… de där låtarna älskar jag verkligen.

Men när samtalet kommer in på Pet Sounds blir svaret oväntat.

– Nu svär jag väl lite i kyrkan, men jag tycker inte att Pet Sounds når upp till Rubber Soul eller Revolver. Jag vet att många tycker tvärtom, men för mig blir den ibland lite väl symfonisk och pretentiös.

Det betyder inte att Brian Wilsons betydelse underskattas.

Tvärtom.

– Han är ett geni. Men vägen in till Beach Boys gick faktiskt genom Jellyfish.

Det är ett namn som återkommer flera gånger under intervjun.

För David är Jellyfish ett av de mest underskattade banden i modern pophistoria.

– De tog det bästa från Beach Boys, Beatles, Queen, Supertramp, 10cc och Wings och gjorde något alldeles eget. När jag hörde dem kände jag att “det här är precis den musik jag själv vill göra”.

Det var också genom Jellyfish som en annan dröm gick i uppfyllelse.

När The Merrymakers spelade in Bubblegun blev Jellyfish-trummisen Andy Sturmer producent.

– Det var fullständigt surrealistiskt. Han var en av mina största idoler och plötsligt stod vi i samma studio.

David berättar med värme om inspelningen av April’s Fool, en av The Merrymakers mest älskade låtar.

– Andy stod och spelade luftpiano och försökte visa vilket riff han ville ha i introt. Jag hittade tonerna och sa direkt: “Men det där låter ju väldigt ABBA.”

Andy Sturmer log.

– “I know”, svarade han. “I don’t know how it would work in Sweden, but in America it would work perfectly well.”

David skrattar åt minnet.

– Så där finns faktiskt en medveten liten blinkning till ABBA.

Han blir tyst några sekunder.

– Det är nog fortfarande en av de låtar jag är allra mest stolt över.

“Jag gör den skiva jag själv vill höra”

David beskriver sig själv som en perfektionist.

Inte på det sättet att han aldrig blir nöjd.

Tvärtom.

När en skiva väl är färdig känner han sällan behov av att ändra något.

– Jag brukar säga till Andreas Dahlbäck när vi sitter i studion: “Kom ihåg att jag ska leva med det här resten av mitt liv.”

Producenten skrattar ofta åt kommentaren.

För honom är varje album ett avslutat projekt.

För David blir det något han ska bära med sig resten av livet.

– Jag kan komma med tjugo eller trettio synpunkter på en mix. Det handlar inte om att vara besvärlig. Det handlar om att jag vill känna att vi verkligen gjorde allt vi kunde.

Det är också därför han fortfarande gärna lyssnar på sina gamla skivor.

– Jag mår inte illa av dem. Tvärtom. Jag känner fortfarande att Lucky Day blev precis den skiva jag ville göra.

Han tvekar en sekund.

– Jag hoppas förstås att det nya albumet når samma nivå.

Det är en ovanlig inställning.

Många artister vill helst lämna det gamla bakom sig.

David ser sina skivor mer som tidlösa dokument.

– Jag försöker göra musik som håller över tid. Musik som jag själv fortfarande vill lyssna på om tio eller tjugo år.

Sedan kommer en formulering som kanske sammanfattar hela hans konstnärskap bättre än något annat under intervjun.

– Jag brukar skoja om att jag gör den skiva som jag själv skulle vilja hitta i skivbutiken.

En missförstådd generation svensk pop

När samtalet glider över till 1990-talet blir David märkbart engagerad.

Jag berättar att jag alltid upplevt ett tydligt släktskap mellan The Merrymakers, Brainpool, Beagle och Popsicle.

Han nickar direkt.

– Det tycker jag faktiskt är en bra analys.

Sedan börjar han reda ut skillnaderna.

– Popsicle hämtade mycket från den brittiska indiescenen och Manchestervågen. Vi, Beagle och flera andra hade kanske snarare Beatles och amerikansk powerpop som gemensam nämnare.

Han nämner Eggstone, Pontus & Amerikanerna, Jakob Hellman och flera andra namn som formade den svenska melodipopscenen.

– Vi inspirerades egentligen inte av varandra så mycket som vi inspirerades av samma skivor.

Sedan skrattar han.

– Fast visst lyssnade vi på Beagle. Mest för att bli avundsjuka när Magnus Börjeson hade skrivit en bättre låt än vi.

Den formuleringen säger kanske mer än långa analyser.

Det handlade inte om rivalitet.

Snarare om en grupp unga låtskrivare som drev varandra framåt.

– Vi ville hela tiden skriva den där riktigt stora poplåten.

David berättar också hur speciellt det kändes när flera av de gamla 90-talsprofilerna samlades för Paul McCartney-hyllningen i Malmö.

Magnus Börjeson. Jakob Hellman. Pontus Holmgren. Per Sunding. Peter Morén. Peter Kvint. Och David själv.

– Jag stod där och tänkte att om någon hade berättat det här för mig när jag satt hemma i Piteå och lyssnade på Ram som tonåring hade jag aldrig trott dem.

Han skrattar.

– Nu stod vi där allihop. Lite äldre. Lite gråare. Men fortfarande lika besatta av melodier.

Han stannar upp.

– Det slog mig att vi faktiskt hade samma rötter allihop.

Det är en fin bild.

Och kanske också en förklaring till varför David Myhrs musik fortfarande känns så tidlös.

Den försöker inte följa trender.

Den följer en tradition.

En tradition där melodin fortfarande är den självklara huvudpersonen.

AI, albumformatet och människan bakom musiken

Det är omöjligt att prata om musikskapande 2026 utan att också prata om artificiell intelligens.

För någon som ägnat ett helt yrkesliv åt att analysera och undervisa i låtskrivande skulle man kunna tro att David Myhr ser AI som ett hot mot själva hantverket.

Hans svar är betydligt mer nyanserat.

– Jag tror att vi bara har sett början på den här utvecklingen. Den är fascinerande, skrämmande och spännande på samma gång.

Han gör ingen hemlighet av att AI redan idag kan vara ett användbart verktyg.

– Jag har inga problem med att använda AI som ett bollplank. Man kan fråga om idéer, titlar eller få hjälp att vrida och vända på tankar. Det ser jag egentligen inte som något konstigare än andra hjälpmedel.

Men någonstans går ändå en tydlig gräns.

– Om AI skulle skriva refrängen åt mig eller komma på melodin, då skulle jag känna att jag tappat själva poängen.

För honom handlar skapandet inte bara om resultatet.

Det handlar lika mycket om vägen dit.

– Det är ju jag som ska brottas med de där melodierna. Det är det som är hela grejen.

Han återkommer flera gånger under intervjun till ordet avsändare.

Det är ett ord som också Benny Andersson ofta använder.

– När det står åtta eller tio låtskrivare bakom en låt har Benny sagt i en intervju att han undrar vem som är avsändaren?

Det är en fråga som blivit allt viktigare i en tid där musik ofta produceras av stora team.

– För mig betyder det fortfarande något att höra en ny skiva av någon vars musik jag följt länge. Då vill jag veta vad just den personen har att säga.

Samtidigt vill han inte framstå som teknikfientlig.

– Jag tror inte på att sätta sig med armarna i kors och säga att “det här tänker jag aldrig använda”. Tekniken kommer att finnas där. Frågan är hur vi använder den.

Han ler.

– Men än så länge tycker jag fortfarande bäst om att sitta vid pianot och försöka hitta melodin själv.

Albumet lever fortfarande

Musikvärlden har förändrats dramatiskt sedan David Myhr debuterade.

Då handlade allt om album.

Idag upptäcker många ny musik genom korta klipp i sociala medier eller algoritmstyrda spellistor.

Ändå tror han inte att albumformatet kommer att försvinna.

– Inte för människor som du och jag, säger han.

– Det har pratats om albumets död i över tjugo år nu. Ändå finns det kvar.

För David handlar ett album fortfarande om något mer än tio enskilda låtar.

Det är en stund tillsammans med en artist.

En värld att kliva in i.

– Jag hoppas att det alltid kommer att finnas människor som vill lyssna på en hel skiva. Det behöver inte vara majoriteten. Det räcker att några gör det.

Kanske är det just där David Myhr befinner sig som artist.

Han jagar inte längre den breda publiken.

Han försöker göra skivor för dem som fortfarande vill sätta sig ned och verkligen lyssna.

“God Only Knows”

Mot slutet av intervjun får David en fråga som visar sig vara betydligt svårare än han först tror.

Om du fick välja en enda låt i hela pophistorien och säga “den där önskar jag att jag hade skrivit” – vilken skulle det vara?

Han skrattar.

– Nu vill man ju säga något smart…

Det blir tyst några sekunder.

Sedan kommer svaret.

– God Only Knows.

Han behöver egentligen inte motivera varför.

– Det är en av de vackraste poplåtar som någonsin skrivits.

Sedan ångrar han sig nästan direkt.

– Fast… frågar du mig i morgon kanske jag säger Hello, Goodbye i stället.

Han skrattar igen.

– Det är det som är problemet med Beatles. Man kan aldrig välja bara en låt.

“Jag har börjat förstå att det här är min grej”

När samtalet går mot sitt slut handlar det inte längre om influenser eller låtskrivarteknik.

Det handlar om framtiden.

Om höstens album.

Om releasekonserten.

Och om vad som fortfarande driver honom efter alla dessa år.

– Jag ser verkligen fram emot att sätta ihop bandet inför releasekonserten.

Han berättar att flera av musikerna som spelat på albumet finns i USA, vilket gör att han nästan måste lära känna sina egna låtar på nytt inför scenframträdandet.

– Det ska faktiskt bli väldigt roligt.

Samtidigt märks det att något förändrats sedan de första åren med The Merrymakers.

Då handlade mycket om att slå igenom.

Att bli upptäckt.

Idag låter drivkraften annorlunda.

– Jag har börjat förstå att det här faktiskt är min grej.

Han stannar upp.

– Jag kan göra det här oavsett hur världen reagerar.

Det är kanske intervjuns viktigaste mening.

Efter över trettio år som artist har David Myhr landat i något som många musiker söker hela livet.

En frihet.

Att skapa därför att skapandet i sig är meningsfullt.

Inte därför att någon förväntar sig det.

När jag frågar vad han hoppas att lyssnaren ska känna när sista spåret tonat ut behöver han inte fundera länge.

– En längtan efter mer.

Han skrattar.

– Bara det att någon lyssnar igenom hela skivan skulle göra mig väldigt glad.

Det är ett ovanligt anspråkslöst svar från en artist vars melodier i decennier letat sig in hos människor långt utanför Sveriges gränser.

Kanske är det också just därför David Myhr fortsätter att fascinera.

I en musikvärld där allt oftare handlar om algoritmer, snabb konsumtion och nästa virala ögonblick fortsätter han envist att tro på samma sak som när han började.

En stark melodi.

Ett ärligt hantverk.

Och den där nästan omöjliga drömmen om att skriva den perfekta poplåten.

Slut.

Fredag 19/7-26 släpptes andra singeln ”Take a Run at the Sun” från det kommande albumet, hans tredje.

Den 18 september släpps David Myhrs tredje album med titeln Everything Is All About You i fysisk upplaga och den 2/10 digitalt/streaming. I samband med albumreleasen den 18/9 släpps också albumets tredje singel och tillika albumets focus track – ”Say Yes”.

Den 30 september firas albumsläppet med en releasekonsert på Debaser i Stockholm, där David Myhr och hans band för första gången framför låtarna från Everything Is All About You inför publik.