Klubb Uffe, klubben som är uppkallad efter den legendariska bokaren och Uppsala-profilen Uffe Carlsten, hade säsongsavslutning på tisdagskvällen. Då slog man på stort med det amerikanska bandet Cordovas som drar en lite större publik och därför spelade i Katalins stora musiksal istället för i Jazzbaren där klubben oftast huserar. Det blev verkligen en fin avslutning med ett tajt och spelsuget Cordovas.

Innan Cordovas gick upp på Katalins scen så värmde Gavin Kattesh från Tennessee upp publiken. Ensam på den stora scenen med sin akustiska gitarr kändes han tyvärr lite obekväm. Han fick inte heller så bra publikkontakt eftersom han varken presenterade sig eller sa något. Om han berättat något om sig själv och låtarna han spelade hade han kunnat göra ett helt annat intryck.

Cordovas som har varit i Uppsala vid minst tre tidigare tillfällen tidigare (jag har sett dem 2017, 2019 och 2022) säger inte heller så mycket utan låter mest musiken tala. Joe Firstman inledde ändå med att kommentera vädret ”när vi kom hit kom en tornado precis som i Nashville”.

Joe Firstman startade bandet, eller kanske det då var mer av ett musikkollektiv, i början av 2010-talet. Det första och självbetitlade albumet släpptes 2011. Några år senare kom gitarristen Lucca Soria med och sedan dess är Firstman och Soria ett radarpar som verkligen förstår varandra musikaliskt.

Vid tidigare tillfällen har Joe Firstman spelat en hel del bas, men denna gång sitter han bakom elpianot som han även spelar basgångar på. Joe Firstman har en väldig energi. Han sitter aldrig still och mellan låtarna far han ofta upp och applåderar svarande till publikens ovationer.

Förutom Firstman och Soria har de denna gång med sig Aiden Lamb på akustisk gitarr och sång samt den helt enastående trummisen R. Britton Saunders, som gör ett stort intryck på mig. Han inte bara trummar utan han spelar verkligen trummor på ett otroligt rytmiskt och melodiskt sätt. Dessutom sjunger även han. Firstman sköter ju den huvudsakliga sången men de andra tre sjunger väldigt fin stämsång.

Cordovas är förstås just Cordovas, men ska man göra någon slags musikalisk liknelse så får man ta en nypa Allman Brothers, en ännu större nypa Grateful Dead och blanda till det i en smaklig gryta med basen i ”Southern Music”. Ofta går låtarna in i långa jam där Lucca Sorias gitarrspel påminner mig en hel del om Jerry Garcias i just Grateful Dead.

Musiken är så intensiv så att de redan tar en liten paus efter cirka 40 minuter. Spelningen som helhet är dock väldigt generös med flera extranummer och extra allt. Saunders får ytrymme att spela ett samba-inspirerat trumsolo.

Lucca Soria gör en magnifik solo-version av Neil Youngs ”For The Turnstiles”. I slutet av spelningen bjuder de upp en liten flicka, som verkar tillhöra deras sällskap, på scenen. Jag har svårt att gissa ålder men hon är nog en 8-10 år. Hon tar med stort självförtroende över lead-sången i sitt fina framträdande, kompad och understödd av Firstman och bandet.

Vid ett tillfälle i slutet av spelningen hänger Joe Firstman på sig en akustisk gitarr och kliver fram på scenkanten tillsammans med Lucca Soria. Deras sång och Firstmans gitarrspel är ”unplugged” men Soria spelar lågmält på sin elgitarr. Riktigt fint!

Det är några av många fina upplevelser under deras varierade spelning. Visst kan man känna lite mättnadskänsla under de lite längre jammen. Jag tänker att äter man för mycket oxfilé får man också en mättnadskänsla. Jag blir gärna mätt på Cordovas musik men när detta skrivs så vill jag redan ha mer.