Förra gången Bob Dylan spelade i Stockholm, för något mer än tre år sedan, var det rätt ödsligt i delar av Avicii Arena (Globen), som nog bara var halvfull. Då hade jag en hel rad för mig själv på en av läktarna. Denna gång är det betydligt trängre och enligt uppgift är det slutsålt, trots rätt saftiga biljettpriser.
Till viss del är det ökade intresset kanske ett resultat av framgångarna för filmen ”A Complete Unknown”. Drygt tiotusen i publiken satt i alla fall mestadels tysta och såg och lyssnade på Dylan och hans band i drygt 100 minuter. Jag hörde ingen som pratade bort låtarna och inte en enda mobiltelefon som lyste över huvudena på publiken. Fullt fokus på musiken.
Strax efter klockan 20 släcks lamporna i arenan, ett vackert musikstycke jag inte kunde identifiera spelas i högtalarna när Bob Dylan och de fyra herrarna i bandet gör sig redo att börja spela. Dylan är väldigt ledigt klädd i vit tröja och en mörk luvjacka. Huvan har han tack och lov inte dragit upp. Bandmedlemmarna är däremot klädda i kostymer. De drar igång föreställningen med en långsam, stapplande ”I’ll Be Your Baby Tonight”. Det är en låt Dylan gillar att spela live, men denna kväll låter det som att ingen på scenen hört låten förut. Dylan verkar, ett par gånger, ha svårt att hitta mikrofonen, men sjunger rätt kraftfullt när han väl hittar den. Låten lyfter tyvärr inte, men blir snabbt avlöst av en betydligt piggare ”It Ain’t Me Babe” och konserten börjar ta sig och det bästa ska ännu komma.
Precis som förra gången Dylan spelade i Globen, domineras konserten av låtar från hans senaste studioskiva ”Rough & Rowdy Ways”, som nu hunnit fylla fem år. Nio av de tio låtarna på skivan framförs. Bara den även med Dylan-mått mångordiga ”Murder Most Foul” uteblir. ”Black Rider” är en rysare live och ”Mother of Muses” utmärkt, men flera av de andra låtarna når aldrig riktigt upp till förväntningarna. ”Key West” är mästerlig på skiva, men blir lite småsömnig i kväll. Den här typen av lågmälda recitationer hade passat bättre i en mindre arena.
Dylan förblir i stort sätt orörlig bakom sin flygel och från min plats ser jag mest hans ansikte, karaktäristiska kalufs och hans skor. Ett par gånger vrider han lite på kroppen och plockar upp en gitarr och spelar lite på den, fortfarande sittande på pianostolen. Det sker under den nämnda ”It Ain’t Me Babe” och i ett långt intro till ”Watching the River Flow”. Någon gång reser Dylan på sig och ser ut at vilja säga något till trummisen Anton Fig. Annars ser jag honom bara i helfigur under avtackningen efter sista låten, då han och bandet tar emot publikens stående ovationer.
Konsertens höjdpunkt blir ”Desolation Row”, som görs i ett nytt arrangemang med bra tempo. Dylan sjunger bara fem av de tio verserna, men gör dem bra. Gitarristen Doug Lancio får tillfälle att, under ett instrumentalt parti, göra ett ypperligt solo på akustisk gitarr. Medlemmarna i Dylans band är alla mycket meriterade, men ges annars få möjligheter att skina, utan får spela ganska försiktigt och följa Dylans ibland rätt egensinniga sång och pianospel. En annan gammal goding som låter väldigt bra i kväll är ”It’s All Over Now, Baby Blue”, som väl är är inne på sitt 115:e nya arrangemang. En relativ bagatell som ”To Be Alone with You”, med delvis ny text, lyfter den också.
Sista låten denna kväll blir en av mina favoriter, den psalmlika ”Every Grain of Sand”, med avslutande munspelssolo. Den har förvisso gjorts bättre än i kväll, men blir en värdig punkt för kvällens föreställning. Sedan är det avtackning och i princip hela arenan står upp och applåderar. Dylan och bandet lämnar scenen och applåderna fortsätter fram tills ljusen tänds och definitivt markerar att det inte blir något mer.
Det här är nog en av de mer lågmälda och minst flashiga föreställningar som sålt ut Globen. Själv är jag helnöjd. Några små dalar under konsertens gång, men överlag var det nog så bra som man överhuvudtaget kan vänta sig av den 84-årige Dylan, som fortsätter göra sin helt egna grej. Hade jag fått välja hade jag kanske sett lite minde fokus på ”Rough & Rowdy Ways”-skivan, men nu får jag inte det och går ändå belåten ut i höstkvällen. Nu är det bara att hoppas att det inte dröjer tre år till nästa chans att se Dylan på våra breddgrader.